adrenalin

Min mamma tog sin sista (hoppas vi) cellgiftsbehandling i fredags. Jag hoppas det är över nu även om jag är väldigt orolig över förtjockningen hon har på en hjärnhinna. Men det är väl bara att ta en dag i taget hur klyschigt det än låter. Det bästa vore om att allt är som det ska och att saker kan bli hyfsat normala igen. Håret växer ut och hon kan börja jobba igen, det blir bra. Hon har haft peruk, men svettas så mycket att den åker av stup i kvarten. Kvar på det kala huvudet sitter några ynka strån och i ansiktet spretar några överblivna ögonbryn. Jobba mår hon bättre av också både fysiskt och mentalt. Det har självklart inte varit jobbigast för mig men vi runtomkring påverkas också.

En väldigt nära jobbarkompis förlorade sin mamma i just sviterna av bröstcancer för lite mer än två år sedan. Hon tar för givet att mamma också ska dö så jag berättar inte om förtjockningen. För även om mamma kanske ska dö i förtid känns det skönare att gå runt med något slags hopp och inte måla fan på väggen. Min pappa dog när jag var sjuton, vi hade pratat om att han skulle komma att dö i förtid sedan jag var ungefär åtta. Var det bra? Jag vet inte. Jag gick i nio år och förberedde mig på att han skulle dö innan jag blev vuxen men det var ett svårt slag ändå. Jag valde att inte sörja och bar istället med mig en massa osörjd sorg tills jag var över tjugofem. Det kanske inte berodde på omständigheterna utan på hur gammal jag var när han dog. Jag vet inte men jag tror inte att man kan sörja i förtid, åtminstone inte i halva sin barndom, det funkade inte för mig i alla fall.

Jag ska berätta om hur pappa dog vid ett annat tillfälle.