adrenalin

Nu vet jag varför min chef inte svarat på mitt mail. Det är inte för att han suttit och läst mitt manuskript och lagt sin panna i djupa veck. Gubbjäveln har inte ens öppnat det. Jag träffade honom som av en händelse på ett föredrag inne i stan i eftermiddags, då säger han att han inte läst det jag skickat och frågar därefter vad det egentligen är som jag skickat honom. Detta trots att jag frågade honom för två veckor sedan om det gick bra att jag skickade just artikel-manuskriptet en vecka senare eftersom halva liccen ska baseras på det. Jag blev så paff att jag bara stod där och mesade med. Han sa att han vill läsa liccen, men jag gjorde några halvmesiga försök att försöka förklara hur viktigt det är att vi får ihop manuskriptet för att halva liccen (den som ännu inte är skriven - hjälp) ska baseras  på manuskriptet. "Ja vi får väl se om jag hinner läsa det på flyget till USA imorgon" sa han, "hur som helst är jag tillbaks nästa vecka.". Jag blir ledsen och förtvivlad, för det tog mig tre timmar innan jag verkligen fattade vad som hänt. Om man inte är 100% förberedd med den mannen och vässad till max så kör han över en fullständigt. Så också denna gång. Först blev jag helt förtvivlad och började klanka ner på mig själv, men sen hörde jag min hjärnskrynklare säga "Det är inte för sent att stå upp för dig själv". Nu har han rest bort, men jag kan fortfarande maila honom. Vi får väl hoppas att han öppnar mailet den här gången - idiot. Jag har ett litet trumfkort på hand, liccen. Den får han inte förrän jag fått tillbaks manuskriptet.