Frustration
Efter att ha sovit 14-16 timmar per dygn i flera år är hon plötsligt vaken 18 timmar per dygn. Osammanhängande och orolig. Trots att hon får höga doser morfin och sömnmedel vägrar hon somna. Hon plockar med täcket, ålar upp och ner, ska sätta sig hela tiden, pratar goja blandat med närvaro. Det här är tortyr, och jag våndas alla ensamma timmar vid sängkanten för jag får spader av att hon inte är still en neda minut och jag får dåligt samvete för att jag har sån lust att skrika åt henne, lägg dig ner för i helvete och snälla rara sov lite grann. Jag är ett ont barn.
Ne-eh. Du är jättefin och bra och alldeles mänsklig. Jag imponeras av ditt lugn, hur du verkar hantera en vidrig situation som måste väcka en hel del känslor varav alla knappast är fina.
Kram på dig.
Du är ett mänskligt barn i en övermäktig situation. Du gör inget fel, och du gör vad du kan. Punkt. Jag lovar. Håll ut. KRAM fina vän