adrenalin

Mammas dödsångest galopperar, inte så konstigt i och för sig. Varje gång sugs jag med och börjar må dåligt jag med. Medberoende kallas det ibland. Men jag ska ju liksom tillfriskna från eventuella hobbydiagnoser. Nu tänker jag inte hoppa ner i svarta hålet igen. Jag har inte kraft kvar för det. Ingen har ju heller bett mig. Hon hävdar att fjärde varianten av cellgifter inte funkar. Men hon har inte pratat med läkaren utan det är något hon själv bestämt sig för eftersom knölarna i huvudet inte börjat krympa efter tre behandlingar. Jag tänker vänta tills hon träffat den goda onkoloen som lugnt sa att om de här inte heller funkar finns det massor av andra att ta till. Det är pissjobbigt att vara barn till en tvättäkta drama queen, det har det alltid varit. Men att vara barn till en döende sådan, ni kan ju bara gissa.