adrenalin - Svårt att andas

För ett tag sedan började jag få tillbaks mina ångestattacker. De är inte så jävliga nu, men jag känner igen symptomen och de brukar bli värre. Igår var jag som en knut inombords och skällde orättvist både på man och son. Fast till slut blev jag äntligen kramad och fick gråta ett tag. Jag vet verkligen inte hur man hanterar att ens morsa ska dö. Det är ju tredje gången samma cancer slår till och det har varit lika jävligt varje gång. Alltså, inte ens när prognosen fortfarande var god mådde jag mindre dåligt. Jag får panik när jag tänker på hur det ska vara nu när det är kört.

Det var så skönt i våras när hon mådde bättre, även om det var som att leva i en illusion. Jag har skrivit om det förr, jag vet, men samma tankar dyker upp om och om igen. Det är så otäckt att helt tappa kontrollen, jag vill verkligen inte förvandlas till ett gråtande vrak. Jag vill vara stark. Jag vill kunna orka.

Det är orättvist orättvist orättvist. Jag levde så många år utan henne, varför kan jag inte få ha henne lite till nu när vår relation äntligen är bra. Det är orättvist att det finns idioter som lever och lever i hundra år, men en människa som är så älskad och behövd inte ens kan få bli 60. Det är orättvist att brnen inte bara ska mista sin mormor utan också måste se henne ätas upp av sin sjukdom. Livet är orättvist, jag vet. Jag har mycket att vara tacksam för, att hon inte knarkade ihjäl sig för tio år sen t ex, men just nu känner jag mig ledsen, panikig och otacksam.