adrenalin

Mamma är sämre, hon har legat på en palliativ avdelning sen i slutet av mars, och till en början trodde hon att hon skulle kunna åka hem. Det blir nog inte så. Senaste veckan har hon blivit avsevärt sämre, har dålig koll på sina pengar, sjukintyg, läkarbesök och sånt. Hon har mer ont och sover mycket, kanske mest pga morfinet, men det känns inte direkt hoppfullt. Jag har nog trott att det är ett halvår kvar, min ena bror tror att det rör sig om ett par veckor och idag kändes det som om hans prognos stämer bättre än min. Alla barnen åkte dit och tittade på när hon mest låg och sov, svullen i ansiktet och gulblek och utan ett hår på huvudet. En liten tant i en ful säng. Nu är hon precis där hon inte ville vara, oförmögen att gå på toaletten själv, med kateter, blöja och helt väck. Det är väldigt smärtsamt. Jag är glad för mina år på servicehus och som personlig assistent åt en helförlamad man. Jag har bytt tusen kateterpåsar, ännu fler blöjor, lyft upp skruttiga männsikor i hissanordningar och vänt 100-kilos bjässar helt själv. Jag duschat, badat och rullat fjuniga huvuden på yttepytte tunna papiljotter. Jag kan helt släppa taget till människorna som tar hand om henne nu, de kan bäst och de vet bäst och jag kan koncentrera mig på att titta på henne. Fast hon sover mest. Nu kan det lika gärna få gå fort.