adrenalin

Igår var jag känslomässigt avtrubbad men grinig som satan. Idag har jag varit "påslagen" och haft svårt att andas och varit gråtfärdig hela dagen. Inte så mycket för jobbet som att jag lovat mamma att jag ska följa med henne till onkologen imorgon för att få svar på all röntgen (utom leverultraljudet som inte är gjort än). I röran som uppstod i fredags hade jag liksom glömt bort att mamma är sjuk. När jag lägger in det tillsammans med att jag faktiskt vill träffa den närmsta familjen mer än ett par timmar i veckan så lutar jag nog åt att släppa doktorexamen. Jag har kommit längre än vad jag någonsin kunde drömma om. Varför köra huvudet i väggen? För en titel? Men jag släpper det inte förrän jag pratat med min biträdande handledare. Min bästa kompis påminde mig också om att jag inte tål stress. En liten faktor som jag valt att glömma bort...