adrenalin

Mammas ryggmärgsprov innehöll inget konstigt. Hon har m a o ingen cancer i hjärnan och vi blev alla väldigt lättade och tårögda. Hon har dessutom fått ett förstahandskontrakt på en lägenhet, det är också en lättnad. Hon blev vräkt för tretton år sedan och levde en period utan hem, sedan har hon flyttat runt i olika andrahandsboenden. Andrahandsmarknaden för en fd missbrukare är inte speciellt bra om man säger så. Det mest cyniska är att samhället konsekvent vägrat hjälpa henne till eget boende trots att hon genomgått behandling och dessutom gjort urintest under en längre period för att visa att hon är drog och alkoholfri. Det har inte varit fråga om att vilja ha en trea på Gärdet, utan hon har bett om en försökslägenhet i någon av Stockholms sunkigaste förorter. Svaret har blivit nej. Hon har ordnade förhållanden med jobb och nykterhet men har fått nej ändå. Så ni behöver inte vara oroliga att era skattepengar går till massa fd knarkare som valt att bli skötsamma. De pengarna går till massa inkompetenta byråkrater som inte är intresserade av att hjälpa någon. Tur att människor orkar dra sig upp ur skiten ändå. Fast vi borde kräva mer av byråkraterna som lyfter lön och inget gör.

Min mamma tog sin sista (hoppas vi) cellgiftsbehandling i fredags. Jag hoppas det är över nu även om jag är väldigt orolig över förtjockningen hon har på en hjärnhinna. Men det är väl bara att ta en dag i taget hur klyschigt det än låter. Det bästa vore om att allt är som det ska och att saker kan bli hyfsat normala igen. Håret växer ut och hon kan börja jobba igen, det blir bra. Hon har haft peruk, men svettas så mycket att den åker av stup i kvarten. Kvar på det kala huvudet sitter några ynka strån och i ansiktet spretar några överblivna ögonbryn. Jobba mår hon bättre av också både fysiskt och mentalt. Det har självklart inte varit jobbigast för mig men vi runtomkring påverkas också.

En väldigt nära jobbarkompis förlorade sin mamma i just sviterna av bröstcancer för lite mer än två år sedan. Hon tar för givet att mamma också ska dö så jag berättar inte om förtjockningen. För även om mamma kanske ska dö i förtid känns det skönare att gå runt med något slags hopp och inte måla fan på väggen. Min pappa dog när jag var sjuton, vi hade pratat om att han skulle komma att dö i förtid sedan jag var ungefär åtta. Var det bra? Jag vet inte. Jag gick i nio år och förberedde mig på att han skulle dö innan jag blev vuxen men det var ett svårt slag ändå. Jag valde att inte sörja och bar istället med mig en massa osörjd sorg tills jag var över tjugofem. Det kanske inte berodde på omständigheterna utan på hur gammal jag var när han dog. Jag vet inte men jag tror inte att man kan sörja i förtid, åtminstone inte i halva sin barndom, det funkade inte för mig i alla fall.

Jag ska berätta om hur pappa dog vid ett annat tillfälle.

Min mamma har varit alkoholist i nästan hela sitt vuxna liv, jag flyttade hemmifrån (eller försökte iaf) ganska tidigt för det var outhärdligt hemma. När jag var tjugo gick hon över till tyngre saker och var ganska snart en hemlös sprutnarkoman. Snart tag blev vår relation så betungande att vi knappt pratades vid på flera år, jag hatade henne väldigt mycket under den här tiden och bad till högre makter att hon skulle dö så att jag blev av med plågan och oron. Jag hade inte fattat att man kan skilja på missbrukaren som man hatar och sin mamma (eller annan anhörig) som man egentligen fortfarande kan tillåta sig att älska även om man inte längre kan se den personen för missbruket. Efter ca sju år slutade hon knarka och bodde ihop med någon läskig kille i ett höghusområde, då fick hon sin första omgång bröstcancer. Det är sex sju år sedan. Hon gick igenom strålning och cellgifter, men vår kontakt var väldigt begränsad även om jag var väldigt orolig hela tiden. Vår relation hade inte fått en chans att läka och det är verkligen inget som kommer automatiskt bara för att någon slutar med droger. Dessutom söp hon fortfarande. Efter genomgången behandling tog hon sig en sväng till med tjacket innan hon lyckades sluta helt för fyra år sedan. Relationen oss emellan var väldigt trevande och eftersom hon fortfarande drack kände jag att jag inte kunde lita på henne alls. Jag var alltid på min vakt när vi pratade och om hon var berusad försökte jag fly fältet så fort som möjligt. Mamma slutade dricka helt för tre år sedan, hon gick igenom en seriös alkoholbehandling. Det tog ytterligare tid att våga släppa in henne men idag bara tre år senare så tycker jag att förändringen är enorm. Vi har gjort en oerhörd ansträngning båda två, och även om inte solen lyser varje dag så tycker jag att vi har bra förutsättningar. Jag är tacksam för det för nu har hon bröstcancer igen och om hon skulle dö nu så är det åtminstone fred mellan oss. Jag är så glad att hon inte dog när jag verkligen önskade livet ur henne för det hade varit svårt att få minnas henne med kärlek. Dessutom hade hon ju aldrig fått träffa lillplutten, hennes första och enda barnbarn.

Mamma fick sin femte cellgiftsbehandlign igår och hon verkade må ganska OK när jag pratade med henne idag. I somras, strax innan behandlingen började så fick hon yrsel och skelade kraftigt i ett par dagar och nu kom svaren från den magnetröntgen hon gjorde i samband med detta. Hon har en förtjockning av en hjärnhinna, först trodde de att cancern (som började i bröstet) gått upp i hjärnan, men nu verkar de (läkare, experter osv) ha lugnat ner sig, och säger att det förmodligen inte är så. Jag försöker verkligen att inte vara orolig, statistiken för att överleva är ju hög. Men imorgon ska jag träffa en kompis vars mamma dog i sviterna av bröstcancer för bara två år sedan, lika gammal som min mamma. Det gör en lite uppskakad. Egentligen är det inte konstigt om jag är uppskruvad.