adrenalin

Hemma hos oss är det jag som är frisör. Maken brukar jag tvinga iväg till en frisör ibland med argumentet att "du är chef och chefer kan inte ha frisyrer som derar fruar klippt". Jag bruker lägga in ett argument om pengar också. Fast nu är han hemmaklippt, men det gjorde  han själv med trimmern, men jag trimmade till nacken och runt öronen.

I förrgår skulle jag bara klippa tre milimeter av sonens lugg. Döm om min förvåning när jag finner mig själv ståendes med saxen och klipper upp hans lilla nacke. Luggen ska vi inte prata om. Sen fick jag ågren, det känns som om jag klipper bort hans personlighet när jag tar så mycket. Min man blev bestört och tyckte att det var hemskt. Håret var långt och slitet, dessutom är det praktiskt med en "sommarfrisyr", men trots att jag ser att han är jättefin och tanterna på dagis tycker att han ser ut som kungen som barn så är det ändå med dåligt samvete jag tittar på honom. Det dåliga samvetet ligger inte i frisyren utan i att det inte var planerat och jag inte förvarnade min man.

Själv ser jag ut som satan i gatan i håret, varje dag tänker jag att jag ska toppa lite när jag kommer hem i kväll, men sen är jag sååå trött att jag inte orkar. Och ikväll är det fotboll för sjutton.