adrenalin

Helgen har varit mardrömslik hittills. Min son bara trotsar, bråkar, skriker och vägrar göra som vi ber honom. Ingen bra kombination tillsmammans med mig som har humörsvängningar av graviditeten redan från början. Jag har inget tålamod alls och han bara skrattar åt oss när vi blir arga. Hans pappa är trött och utarbetat och har inte heller mycket kvar av sitt vanliga tålamod. Idag har vi ställt in en hel utflykt tio minuter innan vi skulle gå bara för att han bråkar så mycket = spottar päron över HELA nyskurade vardags- och köksgolven, samt river ner rena kläder på golvet och leksaker som är uppstädade. Då svämmade det över för mig, alla badsaker packas undan, in med melliset i kylen och straffkomendering till sängen. Där ligger han och skrattar åt oss.

Jag har gråtit massor och när det äntligen verkar som om det ska bli bra så kommer han ut på balkongen, klättrar upp på en stol och hänger på räcket fastän jag står brevid och säger Låt bli, låt bli, låt bli, låt bli, låt bli, låt bli, låt bli, låt bli, låt bli, låt bli... Jag lyfter in honom med våld och sen är det oavbrutet bråk tills hans pappa stoppar honom i bilen och åker och handlar. I affären fortsätter bråket, och jag vet inte hur man ska orka. Tack för en mysig söndag innan mamma åker bort tills på torsdag... Kul för mannen som ska var själv i en halv vecka.