adrenalin

Jag har svårt att glädja mig åt att jag är gravid, det är konstigt för det är ett mycket efterlängtat barn, noga planerat dessutom. Men jag försöker på något sätt ta ut allt jobbigt som väntar i förskott. Fast jag inte alls vet hur det kommer bli den här gången. Det kanske blir lättare, det kanske blir jobbigare, men inte fan blir det bra av att jag är olycklig nu och bara går runt och bävar för förlossningsdepression, ett halvår utan sömn, ensamhet och kvällsskrik. Jag är så rädd att tappa fotfästet, jag har också svårt att ställa krav på min omgivning så jag ser mig själv tyst och lidande som tar på mig ett alldeles för stort lass tills jag bryter samman under bördan. Men jag kan faktiskt träffa en överenskommelse med min man där han tar en matning under natten så att jag får sova mer än 90 min i sträck (man blir kocko när man inte får sova längre sammanhängande). Jag kan nu kräva att han tvingar mig att söka hjälp om babybluesen inte går över. Jag kan skita i att amma om jag inte mår bra av det, för det gjorde jag inte förra gången. En mamma som mår bra är viktigare än bröstmjölk. Och nu ska den här mamman ha två barn och då måste jag må bättre än jag gjorde när lillplutten kom. Så istället för att gå runt och vara olycklig nu får jag nog ställa krav och smida planer ihop med min man. Här ska lagas matlådor så många att vi inte behöver laga mat på två månader, oj hur många portioner blir det? 120 för mig, 120 för min man och 30 för lillplutten, 270 lunchlådor mao. Ja det är bara att börja jobba, och köpa en frysbox och en jäkla massa plastlådor.