föräldraledighet
Jag tror att ett av skälen till att jag känner mig så ledsen och ensam är för att jag har ångest inför föräldraledigheten. Min förra föräldraledighet var den ensammaste tiden i mitt liv, jag kunde lika gärna flyttat in i ett kloster och avskärmat mig från omvärlden.
För mig verkar det som om det finns två typer av mammor, de som älskar bebisar och de som älskar större barn. Jag tillhör den andra kategorin. Jag tycker att första året är rätt segt, visst, man knyter an jättestarkt till sin bebis och bara känner kärleken flöda, men man är också ett trött vrak, en ammningsmaskin och ganska hjärndöd. Man förväntas vara hur lycklig som helst, en madonna som är totalt uppfylld av sig själv som Moder och sin avkomma, Bebisen. För mig var det fruktansvärt när jag kände min identitet försvinna och jag blev reducerad till enbart moder. Inget annat. Ingen frågade mig vad jag gjorde i det civila. Ingen pratade om framtiden och vad jag har för planer med mitt liv. Puréer, bajs och mjölkstockning var sådant jag förväntades tycka vara spännande. Min man frågade man dock gärna om hans yrke och fritidsintressen, han var ju Mannen och Försörjaren gud bevars.
Jag hade kanske otur, men i min mammagrupp var det enbart kvinnor som vägrade låta sina killar vara hemma, vägrade börja jobba på sina "trista jobb" som de själva uttryckte det och som levde moder-bebis myten till 100%. Min bästa kompis fick barn samtidigt som jag, men hon är (alla sina goda sidor till trots) en äkta bebis-kvinna. Hon tycker att barnen är underbara och deras utveckling är jättespännade fram tills tre års ålder, sedan är det roliga slut. Jag tycker typ tvärtom, det har aldrig varit så spännande som nu i lillpluttens utveckling, han är tre och ett halvt och vi har massor av spännande saker framför oss, lära sig läsa och sånt kul (ja jag vet att det är ett tag kvar, men ni fattar).
Jag kände mig alltså som världens ensammaste person där jag gick runt med min barnvagn med lillplutten i. Jag saknade stimulans så jag höll på bli galen, jag gick långa promenader varje dag (vilken kondis jag fick) och åkte till mitt jobb relativt ofta om jag jämför med andra kolleger. Jag började också läsa en kurs när lillplutten var fem månder och jobbade igen när han var 7.5 månader, det var så skönt. Det är kanske hemskt för bebis-kvinnor att höra. Jag älskar mitt barn över allt annat på jorden, men jag får ingen kick av att vara behövd. Däremot kan jag lugnt erkänna att när jag började jobba så längtade jag så mycket efter honom att det var värt att ha honom sovande i vår säng hela nätterna bara för att kunna tanka fysisk närhet.
Jag har nu en mikroskopisk förhoppning. Alla kvinnor är inte antingen bebis-älskare eller storabarn-älskare. Alla kvinnor är inte fullständigt uppfyllda av moderskapet och kan inte prata annat än bebisar. Jag måste hitta mig en medsyster. Jag är säker på att det finns åtminstone en till därute som känner likadant som jag. Nu gäller det bara att hitta henne och att vi är i synk...
För mig verkar det som om det finns två typer av mammor, de som älskar bebisar och de som älskar större barn. Jag tillhör den andra kategorin. Jag tycker att första året är rätt segt, visst, man knyter an jättestarkt till sin bebis och bara känner kärleken flöda, men man är också ett trött vrak, en ammningsmaskin och ganska hjärndöd. Man förväntas vara hur lycklig som helst, en madonna som är totalt uppfylld av sig själv som Moder och sin avkomma, Bebisen. För mig var det fruktansvärt när jag kände min identitet försvinna och jag blev reducerad till enbart moder. Inget annat. Ingen frågade mig vad jag gjorde i det civila. Ingen pratade om framtiden och vad jag har för planer med mitt liv. Puréer, bajs och mjölkstockning var sådant jag förväntades tycka vara spännande. Min man frågade man dock gärna om hans yrke och fritidsintressen, han var ju Mannen och Försörjaren gud bevars.
Jag hade kanske otur, men i min mammagrupp var det enbart kvinnor som vägrade låta sina killar vara hemma, vägrade börja jobba på sina "trista jobb" som de själva uttryckte det och som levde moder-bebis myten till 100%. Min bästa kompis fick barn samtidigt som jag, men hon är (alla sina goda sidor till trots) en äkta bebis-kvinna. Hon tycker att barnen är underbara och deras utveckling är jättespännade fram tills tre års ålder, sedan är det roliga slut. Jag tycker typ tvärtom, det har aldrig varit så spännande som nu i lillpluttens utveckling, han är tre och ett halvt och vi har massor av spännande saker framför oss, lära sig läsa och sånt kul (ja jag vet att det är ett tag kvar, men ni fattar).
Jag kände mig alltså som världens ensammaste person där jag gick runt med min barnvagn med lillplutten i. Jag saknade stimulans så jag höll på bli galen, jag gick långa promenader varje dag (vilken kondis jag fick) och åkte till mitt jobb relativt ofta om jag jämför med andra kolleger. Jag började också läsa en kurs när lillplutten var fem månder och jobbade igen när han var 7.5 månader, det var så skönt. Det är kanske hemskt för bebis-kvinnor att höra. Jag älskar mitt barn över allt annat på jorden, men jag får ingen kick av att vara behövd. Däremot kan jag lugnt erkänna att när jag började jobba så längtade jag så mycket efter honom att det var värt att ha honom sovande i vår säng hela nätterna bara för att kunna tanka fysisk närhet.
Jag har nu en mikroskopisk förhoppning. Alla kvinnor är inte antingen bebis-älskare eller storabarn-älskare. Alla kvinnor är inte fullständigt uppfyllda av moderskapet och kan inte prata annat än bebisar. Jag måste hitta mig en medsyster. Jag är säker på att det finns åtminstone en till därute som känner likadant som jag. Nu gäller det bara att hitta henne och att vi är i synk...
Kommentarer
Trackback