adrenalin

Ända sen i höstas har vi fått höra hur bråkig vår son är på dagis. Först tog vi det lugnt, tänkte att det blir bättre när gruppen vänjer sig vid varann osv. Samtidigt pratade vi mycket hemma, med honom om hur viktigt det är att vara snäll, att inte bråka, att försöka leka med alla, att man måste vårda sina vänner.

På dagis hämtar vi olika dagar och jag har inte fått hör så himla mycket klagomål, han jag oftast pratar med är ganska diplomatisk och vi brukar resonera om hur man ska lösa problem som uppstår. Min man däremot hämtar oftare av en annan och hon klagar jättemycket. Dessutom hamnade min man på ett förkoleråd i förra veckan där andra föräldrar beklagade sig enormt över "de stora killarna" som bråkar och slåss och har sett hemska filmer och spelat massa tv-spel och har dåligt inflytande och ställer till bråk. Då är det inte så jävla kul att vara pappa till den största killen på hela dagis.

Idag var min man enormt upprörd för det har eskalerat och jag lovade att jag skulle boka in ett möte med oss två och personal från hans avdelning. Jag gjorde det vid hämtningen, men jag tycker det känns jobbigt. Jag tycker att min son är världens bästa och jag upplever honom som varken sämre eller bättre när det gäller bråk än något annat barn i hans ålder.

Jag känner att vi hamnat i en ond spiral där en i personalen hackar hela tiden på vår pojke och han får vara syndabock för all skit som händer på avdelningen. Allt var strålande på dagis tills i höstas, hur skulle en kille kunna gå från att vara hela dagis lilla gulleplutt till att bli ett monster i folks ögon? Det gör så ont. Jag känner mig så uppgiven.

Är det min pojke som genomgått en personlighetsförändring? Dr Jekyl and Mr Hyde i så fall, för den människa han är hemma mår t o m bättre än för ett år sen.
Är det personalen som upptäckt att här har vi en förälder som är känslig för kritik och utnyttjar det i sin jakt på en hackkyckling? Det vore ju helt fruktansvärt.
Sen undrar jag vari deras ansvar ligger. Ska man lobotomera ungen för att de ska bli nöjda? Om jag lämnar ifrån mig mitt barn till förskolepersonal så vill jag känna mig trygg i förvissningen om att de gillar mitt barn, de gillar sitt jobb och de tar tag i problemen när de uppstår. Och att de kan hantera en förskolegrupp med många barn i olika åldra och med olika personligheter. Att bara leverera klagomål till oss är inte speciellt konstruktivt.
Jag känner inte för att ha det här mötet, men jag tror det blir bra att rensa luften, ställa lite krav och få ifrågasätta lite, istället för att vi går här hemma och känner oss misslyckade. Hur vi nu kan göra det när vi har en sån fantastisk och älskvärd pojke till son.