Allt om min mamma (nästan) II

Min mamma har varit alkoholist i nästan hela sitt vuxna liv, jag flyttade hemmifrån (eller försökte iaf) ganska tidigt för det var outhärdligt hemma. När jag var tjugo gick hon över till tyngre saker och var ganska snart en hemlös sprutnarkoman. Snart tag blev vår relation så betungande att vi knappt pratades vid på flera år, jag hatade henne väldigt mycket under den här tiden och bad till högre makter att hon skulle dö så att jag blev av med plågan och oron. Jag hade inte fattat att man kan skilja på missbrukaren som man hatar och sin mamma (eller annan anhörig) som man egentligen fortfarande kan tillåta sig att älska även om man inte längre kan se den personen för missbruket. Efter ca sju år slutade hon knarka och bodde ihop med någon läskig kille i ett höghusområde, då fick hon sin första omgång bröstcancer. Det är sex sju år sedan. Hon gick igenom strålning och cellgifter, men vår kontakt var väldigt begränsad även om jag var väldigt orolig hela tiden. Vår relation hade inte fått en chans att läka och det är verkligen inget som kommer automatiskt bara för att någon slutar med droger. Dessutom söp hon fortfarande. Efter genomgången behandling tog hon sig en sväng till med tjacket innan hon lyckades sluta helt för fyra år sedan. Relationen oss emellan var väldigt trevande och eftersom hon fortfarande drack kände jag att jag inte kunde lita på henne alls. Jag var alltid på min vakt när vi pratade och om hon var berusad försökte jag fly fältet så fort som möjligt. Mamma slutade dricka helt för tre år sedan, hon gick igenom en seriös alkoholbehandling. Det tog ytterligare tid att våga släppa in henne men idag bara tre år senare så tycker jag att förändringen är enorm. Vi har gjort en oerhörd ansträngning båda två, och även om inte solen lyser varje dag så tycker jag att vi har bra förutsättningar. Jag är tacksam för det för nu har hon bröstcancer igen och om hon skulle dö nu så är det åtminstone fred mellan oss. Jag är så glad att hon inte dog när jag verkligen önskade livet ur henne för det hade varit svårt att få minnas henne med kärlek. Dessutom hade hon ju aldrig fått träffa lillplutten, hennes första och enda barnbarn.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback