adrenalin

När jag bodde inne i stan i andra hand var jag konstant orolig att någon av grannarna skulle tjalla till värden. Det är möjligt att just det hände eftersom vi faktiskt blev upptäckta och utklastade. Här har vi ett första handskontrakt och interaktionen med grannarna är inte längre av lika paraniod art. Grannarna är helt OK, ett par är riktigt trevliga, men vi så har vi två stycken som ligger i fejd. Den ena spelar hög musik då och då och den andre försöker få honom vräkt. Detta innebär att störningsjouren kommer och hälsar på musikmannen fast klockan inte ens är tio. Anonymt samtal, men alla vet vem. Musikmannen får tandpetare inpetade i sitt lås och kan inte låsa dörren. Alla vet vem. En soppåse lämnas utanför musikmannens dörr, sparkas sen omkull, det rinner ut gegg och luktar fan i trappen i flera dar. Musikmannen tar inte hand om skiten för det är inte hans. Anmälarmannen låtsas som ingenting, fast alla såg hans ciggarettpaket i soporna, och musikmannen röker inte. Dessa män är 40-50 år, ensamstående och jävligt patetiska.  Inte patetiska för att de är ensamstående så klart utan för att de inte kan låta varann vara ifred. Det komiska är att anmälarmannen tycker att han blir störd av musikmannnen men han är lika stort störningsmoment själv, om inte större. Han smäller i dörrar, hammrar på nätterna, spelar själv ashög musik. Laddar sin elektriska moped med en generator som brummar på nätterna. Han har låtit sina tonåringar ha spy- och elda-upp-kläder fester flera gånger så att det har sett ut som ett slagfält både på gården och i trappen. Jag tror att han har någon slags rubbning, för han tycks se sig själv som höjden av ordningsamhet.  Om det blir snack om att musikmannen ska vräkas kommer jag absolut att ta hans parti.