Vad jag inte vill skriva om
Jag har haft det jobbigt när jag växte upp, bägge mina föräldrar är alkoholister och narkomaner, de var under min uppväxt mer eller mindre nyktra. Men jag kan inte längre skriva om hemska saker som folk kan förfasa sig över. Inte för att jag förnekar att det hänt, utan för att jag jobbar på att förlåta mina föräldrar och då känns det inte rätt att hänga ut oss (familjen) som någon slags freakshow. Innan fick jag en kick av att veta att folk blev chockade, men nu känns det bara tragiskt. Det känns som om mitt innehåll och min bakgrund blivit något jag ska vara rädd om, inte ett sätt att få empati eller snarare uppmärksamhet. För empatin har nog aldrig varit riktig, jag har valt att umgås med människor som får en kick av att umgås med såna som mig om ni förstår vad jag menar.
Konstigt, men ju mer jag blir rädd om mig själv och mitt innersta dessto ensammare blir jag, dessto mindre spännade är jag för andra människor. Det är lite som jag misstänkte, att jag är en jäkligt ospännade person som utan det där dramat kring mig inte riktigt är någonting. Det känns sorgligt faktiskt. Fast det kanske ger mig tid att förstå vem JAG är. Hellre nu än aldrig.
Hej! Jag har läst din blogg ett tag, tänkt att jag skulle ge mig till känna. Jag har ingen aning om vem du är, men började nog läsa utifrån att jag har liknande bakgrund som du.
Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. För mig har det vänt, från att vilja prata och läsa om de svåra sakerna till att se hur jag faktiskt kan leva mitt liv. Jag tror att det bl.a. är därför jag tycker om att läsa din blogg. För att det också handlar om det vardagliga och ospännande. Mycket som jag själv kan känna mig osäker i, eller kanske snarare förvirrad. Kan tänka att "ja, så kan det ju vara", "så kan man också reagera". Det är fint att läsa om hur du hanterar livet, eller inte hanterar det. Och alla tankar som kommer av det. Så jag tycker det är väldigt givande och roligt att också läsa om dagis, och placeringshäxor och telefonköer. Arbetskamrater och jobbsituationer.
Jag känner också igen mig i det där med att bli mer ensam. Det har liksom gått runt. För min del tänker jag att allt det som hänt liksom stått först på nåt sätt. Och när jag ska lära känna människor nu hänger det bara på mig, och jag försöker att inte "göra" en massa, utan bara låta det vara för sig självt, men det är så himla svårt ibland...
Ja, det du skrev väckte en massa tankar. Är kanske på väg att börja blogga själv, men har inte vågat. Ännu.
Jag vill säga att jag tycker mycket om att läsa din blogg. Oavsett om du avslöjar mycket eller lite. Och grattis till den nya som är på väg!
Lotta
Hej Lotta, jag blev jätteglad över din kommentar, det är så skönt att få feedback på det man skriver, det blir mer verkligt att det faktiskt sitter levande människor och läser och att de faktiskt tycker och tänker saker. Lova att du ger mig länken ifall du börjar blogga själv!
Det ska jag visst göra. Den är på gång. /L