adrenalin

Det verkar gå värsta trenden i att sluta blogga just nu, i alla fall bland journalist/författarbloggarna, dvs de som inte är anonyma. Undrar om just bristen på anonymitet har blivit deras problem. Jag har betydligt färre  läsare än dem, men alla som kommenterar här är alltid jättesnälla och uppmuntrande (tack för det). Kanske är det lättare att vara elak mot någon som har ett namn och ett ansikte.

När jag själv funderar på att sluta blogga (och så är det kanske för alla) är det för att jag känner att bloggen saknar djup. Jag har gått igenom en ganska stor förändring sedan jag började, men på sistone känns det svårare att komma åt de känslomässiga bitarna och få ner dem i bloggen. Det blir mest vardagstugg och det är egentligen varken kul att skriva eller läsa om. Dock jobbar min käre man så oerhört mycket just nu att ibland känns bloggen nödvändig för att han ska ha en aning om vad som pågår i mitt liv, fast så vill nog ingen av oss ha det egentligen.

När jag var yngre (läs femton år sedan) hade jag oerhörda litterära ambitioner, jag ville verkligen bli författare eller åtminstone journalist. Inget hände, och genom att blogga har jag förstått varför. Jag tycker mycket om att skriva men jag är verkligen inget litterärt geni, och det bästa av allt är att det gör inget.

Jag kommer inte sluta blogga, men jag funderar på hur mycket av mitt känsloliv jag ska avslöja, hela min personliga utveckling är så mycket velande fram och tillbaka att jag är rädd att framstå som en hycklare. För att förklara, jag mår jättebra vissa dagar och kan leva som jag lär, men nästa dag gör jag det inte utan är arg och otrevlig och har inte ett dugg överseende med varken mig själv eller andra, det är då jag känner mig som en hycklare.