adrenalin

Lillplutten börjar nytt dagis på onsdag. Hoppsan. Inskolning på tre dagar, sen ska det vara klart. Jag grät lite efter att ha pratat med föreståndaren, tjejen på avdelningen och min man. Det känns sorgligt att lämna det gamla dagiset, han har trivts så bra de första två åren då han gick på sin trygga fina småbarnsavdelning. Sedan två veckor har han börjat på en avdelning för 3-4 åringar och det har varit kaos rent ut sagt. Det gör det lättare att flytta honom, de sista tre dagarna har han inte ens velat bli lämnad där. En av hans gamla fröknar säger att han mest leker för sig själv och det gjorde att jag grät lite till, för precis så var hela mitt första år i ettan, jag stod bakom ett hus, ensam och grinade. Nu ber jag till högre makter att han ska trivas på det nya stället och att han ska känna att vi stöttar honom och finns för honom om han tycker att det är en jobbig omställning. Tycker han att det är bra där får han gå där tills han börjar skolan, ingen mer flytt för min lillkille, fy bubblan.