adrenalin

I min forskargrupp har vi en person som har någon slags autism. Asbergers(heter det så?) har vi gissat oss fram till genom att leta fakta. Det är alltså vi kollegor som letar fakta, han själv vet säkert vad han har, men frågan är ju klart känslig. Å ena sidan är det fascinerande att någon som är så pass handikappad kan nå så långt i sina studier som till forskarnivå. Å andra sidan så är det så rörigt för oss kollegor att ha honom omkring oss att vi skulle behöva att det kom en expert och berättade för oss hur man hanterar personer med denna diagnos i olika situationer. Det är en märklig sits att ha en person inpå sig som inte fattar koderna. Han ställer sig för nära, läser på datorn över ens axel, följer med på promenad utan att vara tillfrågad, lyssnar och kommenterar i samtal som andra skulle uppfatta som privata. Han hajar helt enkelt inte koderna människor emellan. Han verkar dessutom vara oförmögen till känslor, han är bara mer eller mindre stirrig, aldrig arg, glad eller ledsen. Men han har en helt formidabel hjärna, han verkar kunna stoppa in hur mycket information som helst, teori är hans grej. Han har aldrig haft ett fel på en tenta inom vårt område. Dessutom kan han leta fram informationen ur sin sanslösa hjärna hur snabbt som helst och sätta den i ett sammanhang. Tyvärr är jag inte den moderliga typen, min kompis (i en annan forskargrupp) tycker att han är rörande, själv blir jag galen på att han inte kan stänga en enda dörr efter sig. Och det här med bristen i kunskap kring koderna är jag rätt less på också.