Gråt och tandagnisslan
Så sitter jag återigen och grinar en nyårsafton. Hon är full och har bråkat med sin man tänker kanske ni. Nej jag är nykter och har bråkat med min son 3 år och 9 månader. Det känns inte bra. Just nu är nyårslöftet att aldrig mer äta mat vid samma bord som honom. Jämt har beteendet vid matbordet varit en källa till bråk hemma hos oss.
Jag tycker inte att vi ställer stora krav, lite ordning och reda bara. Vi föredrar om han smakar en gång på allt, annars är det OK att lämna sånt man inte gillar, så det är inte själva ätandet som är problemet. Genom åren har han ägnat sig åt flera olika varianter för att testa vårt tålamod. Det har varit saker som tvätta händerna i vattenglaset, stoppa ner all mat i vattenglaset, banka med besticken i bordet, säga att det är äckligt, hälla ut vattnet på tallriken så det rinner över kanten, vifta med gaffeln i ögonen på den förälder som sitter närmast, just nu är favoriterna att sjunga ashögt för att överrösta varje försök till konversation samt möla in bautatuggor som omöjligt går att tugga och svälja.
När jag skriver det här inser jag att han terroriserat och provocerat oss vid måltiderna under mer än två år. Och vi går på det hela tiden, på mig ser han när jag försöker hålla masken och kör på värre och värre. Varje dag har vi minst en konflikt vid matbordet, om vi är lediga tillsammans blir det fler måltider tillsammans och fler tillfällen att bråka. Hur kan det vara roligt att bli skälld på? Jag fick oerhört mycket skäll som liten, jag hatar när någon blir arg på mig, varför retas han så med oss? När han väl blir skälld på gråter han ju. Vi har försökt massor av saker, att hålla oss lugna, att straffa med att få gå ifrån bordet (det mest effektiva tyvärr men också det jobbigaste för det blir så uppslitande), att låta honom äta själv, att komma överens om hur vi ska bete oss vid matbordet innan vi påbörjar måltiden, att vara uppmuntrande när han beter sig bra, erbjuder honom att få gå ifrån bordet och leka istället när vi märker att provokationenrna börjar komma, inget har hjälpt egentligen.
Nu mår jag så dåligt av att sitta vid samma bord som honom, jag har hjärtklappning genom hela måltiden och bara väntar på tjafset, på att det ska urarta. Just nu har jag genomlidit en jävla nyårssupé som skulle varit mycket trevlig om vi bara tänkt efter lite före, gett lillplutten köttbullar och sedan nattat honom innan vi satte oss till bords. Men icke, istället envisas idioterna med att låta terrorn sitta med till bords och sabba hela måltiden.
Det här var den sista måltiden jag sitter vid samma bord som honom på ett tag, jag orkar inte med mer bråk. Hur det ska lösas rent praktiskt får vi se, finns det någon super-nanny därute som kan hjälpa oss?
Jag tycker inte att vi ställer stora krav, lite ordning och reda bara. Vi föredrar om han smakar en gång på allt, annars är det OK att lämna sånt man inte gillar, så det är inte själva ätandet som är problemet. Genom åren har han ägnat sig åt flera olika varianter för att testa vårt tålamod. Det har varit saker som tvätta händerna i vattenglaset, stoppa ner all mat i vattenglaset, banka med besticken i bordet, säga att det är äckligt, hälla ut vattnet på tallriken så det rinner över kanten, vifta med gaffeln i ögonen på den förälder som sitter närmast, just nu är favoriterna att sjunga ashögt för att överrösta varje försök till konversation samt möla in bautatuggor som omöjligt går att tugga och svälja.
När jag skriver det här inser jag att han terroriserat och provocerat oss vid måltiderna under mer än två år. Och vi går på det hela tiden, på mig ser han när jag försöker hålla masken och kör på värre och värre. Varje dag har vi minst en konflikt vid matbordet, om vi är lediga tillsammans blir det fler måltider tillsammans och fler tillfällen att bråka. Hur kan det vara roligt att bli skälld på? Jag fick oerhört mycket skäll som liten, jag hatar när någon blir arg på mig, varför retas han så med oss? När han väl blir skälld på gråter han ju. Vi har försökt massor av saker, att hålla oss lugna, att straffa med att få gå ifrån bordet (det mest effektiva tyvärr men också det jobbigaste för det blir så uppslitande), att låta honom äta själv, att komma överens om hur vi ska bete oss vid matbordet innan vi påbörjar måltiden, att vara uppmuntrande när han beter sig bra, erbjuder honom att få gå ifrån bordet och leka istället när vi märker att provokationenrna börjar komma, inget har hjälpt egentligen.
Nu mår jag så dåligt av att sitta vid samma bord som honom, jag har hjärtklappning genom hela måltiden och bara väntar på tjafset, på att det ska urarta. Just nu har jag genomlidit en jävla nyårssupé som skulle varit mycket trevlig om vi bara tänkt efter lite före, gett lillplutten köttbullar och sedan nattat honom innan vi satte oss till bords. Men icke, istället envisas idioterna med att låta terrorn sitta med till bords och sabba hela måltiden.
Det här var den sista måltiden jag sitter vid samma bord som honom på ett tag, jag orkar inte med mer bråk. Hur det ska lösas rent praktiskt får vi se, finns det någon super-nanny därute som kan hjälpa oss?
Kommentarer
Trackback