deg och annan ångest
Om jag lyckas få pengar från f-kassan kommer jag att få ut totalt 5000 mindre än en vanlig månad. Det blir tufft. Men man ska inte gnälla, min man tjänar fortfarande pengar och vi klarar räkningarna, men mer än så är det inte. Januari blir astufft, men vi har ju typ allt till den nya familjemedlemmen och jag lär inte märka av det direkt. Latte-morsa blir man inte första månaden, då ligger/sitter man utslagen och ammar för allt vad tygen håller som jag minns det.
Min man är jätteorolig inför förlossningen. Jag är också orolig, men jag tror det är värre för honom. Och det är mycket att oroa sig för, det kan hända en massa läskiga saker. Dessutom minns jag att när jag var med på min gudsons förlossning så kände jag mig väldigt maktlös inför den smärta min kompis upplevde. Då var jag ändå 21 och fortfarande ganska odödlig. Hur maktlös ska man inte känna sig när man är 36, totalt dödlig och det är ens egen fru och ens eget barn det är frågan om.
Det händer saker med en under graviditeten. Man blir mer och mer sårbar och känslig ju längre tiden går. Det är som att en massa lager skalas av så att man ska vara så mycket sig själv och i kontakt med sina känslor som möjligt när barnet väl kommer. Det låter säkert klyshigt, men det är helt sant. Pappan går också igenom samma process, det märker jag jättetydligt på min man, men pappan tar också på sig den jäkligt tuffa rollen som familjebeskyddare. Min man säger att han känner att han inte hunnit med alls den här gången. Fast på något plan tror jag att han visst hunnit med, och helt förberedd, det tror jag ingen är som åker in till förlossningen.
Väskan är inte packad, men nästan. Det största bryderiet är inte väskan, för huruvida man har med sig tofflor och tandborste är inte det viktigaste. Det viktigaste är att morsan inte är magsjuk (som idag) så att det är någon lillplutten känner väl som är här när han vaknar på morgonen (om det nu sätter igång på natten).
Det känns jobbigt att det är upp tills i mellandagarna kvar. Det vore skönt om det satte igång inom de närmsta dagarna. Och att allt gick bra förstås. Lillplutten kom tre dagar efter utsatt datum. Något sånt vore helt OK, men inte 20 dagar efter, som jag gjorde för min mamma och pappa.
Min man är jätteorolig inför förlossningen. Jag är också orolig, men jag tror det är värre för honom. Och det är mycket att oroa sig för, det kan hända en massa läskiga saker. Dessutom minns jag att när jag var med på min gudsons förlossning så kände jag mig väldigt maktlös inför den smärta min kompis upplevde. Då var jag ändå 21 och fortfarande ganska odödlig. Hur maktlös ska man inte känna sig när man är 36, totalt dödlig och det är ens egen fru och ens eget barn det är frågan om.
Det händer saker med en under graviditeten. Man blir mer och mer sårbar och känslig ju längre tiden går. Det är som att en massa lager skalas av så att man ska vara så mycket sig själv och i kontakt med sina känslor som möjligt när barnet väl kommer. Det låter säkert klyshigt, men det är helt sant. Pappan går också igenom samma process, det märker jag jättetydligt på min man, men pappan tar också på sig den jäkligt tuffa rollen som familjebeskyddare. Min man säger att han känner att han inte hunnit med alls den här gången. Fast på något plan tror jag att han visst hunnit med, och helt förberedd, det tror jag ingen är som åker in till förlossningen.
Väskan är inte packad, men nästan. Det största bryderiet är inte väskan, för huruvida man har med sig tofflor och tandborste är inte det viktigaste. Det viktigaste är att morsan inte är magsjuk (som idag) så att det är någon lillplutten känner väl som är här när han vaknar på morgonen (om det nu sätter igång på natten).
Det känns jobbigt att det är upp tills i mellandagarna kvar. Det vore skönt om det satte igång inom de närmsta dagarna. Och att allt gick bra förstås. Lillplutten kom tre dagar efter utsatt datum. Något sånt vore helt OK, men inte 20 dagar efter, som jag gjorde för min mamma och pappa.
Kommentarer
Trackback