Förlossning i raketfart
Man hör ofta att man brukar öppna sig ½-1 cm i timman under en förlossning (0-10 cm). Mina sista fyra gick på 30 minuter, det gjorde fruktansvärt ont och en epidural var helt klar kört. Barnmorskan gjorde hål på fosterhinnorna så vattnet skulle gå, sen var han ute efter två rejäla krystvärkar, det gjorde asont och gick på ett par minuter. Jobbigt var att jag skrivit ett brev till barnmorskan om vad jag önskade av henne, men jag fick ingen sån hjälp alls. Efteråt ska man väl vara glad att det gick så fort, men det dröjde ända till nio på kvällen innan jag insåg att det hade varit jäveljobbigt trots (eller tack vare) att det gick undan. Jag grinade och längtade efter min man och kunde inte sova.
Efter förlossningen kom vi upp på BB ganska kvickt, sen åkte han hem för att vara hos lillplutten när han väl vaknade. Han var ett oerhört stöd under förlossningen, men vi hade verkligen behövt få samla ihop oss lite, mysa en stund, ge varandra massa uppskattning och gosa lite med vår bebis. När den nybakta tvåbarnsfadern kom på besök med den likaledes nybakte storebrodern så fanns det inte heller utrymme för oss-känslan, för det var så klart viktigast att lillplutten skulle få ta all tid på sig att inse att det kommit en ny människa till världen. Lillplutten koncentrerade sig oerhört på att vara snäll och klappa fint, så efter ett par timmar var han superspattig.
På kvällen när jag landade i verkligheten så kom tårarna, jag längtade så mycket efter min älskade man, jag hade aldrig hunnit säga hur fantastisk jag tyckt att han var under förlossningen. Han andades med mig så att han blev snurrig i huvudet, masserade ryggen under värkarna, stöttade och var jättebra. Så där låg jag på BB och kände som om jag tagit honom för given och aldrig någonsin visat hur mycket jag älskar honom och jag ville göra det nu. Ridå, efter att ha grinat i tre timmar och en halvtimmes prat i mobilen fick jag dexofen av nattsköterskan för att bli lite avslappnad. Hon erbjöd mig att ta bebisen och vid tretiden tackade jag ja till erbjudandet, sen fick jag sova ända till halv sju.
Eftersom jag fick förlossningsdepression förra gången så var de på mig som hökar, jag fick prata med både läkare och kurator igår (dagen efter tretimmarsgråten). Jag tycker att jag fått allt stöd som varit möjligt från BB, även att prata igenom förlossningen, så nu känns den inte så jobbig.
Det är skönt att vara hemma, men lillplutten testa oss asmycket och jag har av förklarliga skäl inte världens bästa tålamod. Det ska bli skönt att lägga honom, ha en mysig nattning ihop, med saga och välling, och sedan få gosa lite med barnens pappa. Barnens pappa hade för övrigt städat hela lägenheten rejält, lagat en jättegod gryta, blåst upp ballonger och ordnat en "välkommen hem mamman och bebisen"-banderoll, byggt barnsäng, tvättat tvätt, köpt det sista inför julafton...osv...osv...Jag vet att jag är en mycket lyckligt lottad kvinna.
Efter förlossningen kom vi upp på BB ganska kvickt, sen åkte han hem för att vara hos lillplutten när han väl vaknade. Han var ett oerhört stöd under förlossningen, men vi hade verkligen behövt få samla ihop oss lite, mysa en stund, ge varandra massa uppskattning och gosa lite med vår bebis. När den nybakta tvåbarnsfadern kom på besök med den likaledes nybakte storebrodern så fanns det inte heller utrymme för oss-känslan, för det var så klart viktigast att lillplutten skulle få ta all tid på sig att inse att det kommit en ny människa till världen. Lillplutten koncentrerade sig oerhört på att vara snäll och klappa fint, så efter ett par timmar var han superspattig.
På kvällen när jag landade i verkligheten så kom tårarna, jag längtade så mycket efter min älskade man, jag hade aldrig hunnit säga hur fantastisk jag tyckt att han var under förlossningen. Han andades med mig så att han blev snurrig i huvudet, masserade ryggen under värkarna, stöttade och var jättebra. Så där låg jag på BB och kände som om jag tagit honom för given och aldrig någonsin visat hur mycket jag älskar honom och jag ville göra det nu. Ridå, efter att ha grinat i tre timmar och en halvtimmes prat i mobilen fick jag dexofen av nattsköterskan för att bli lite avslappnad. Hon erbjöd mig att ta bebisen och vid tretiden tackade jag ja till erbjudandet, sen fick jag sova ända till halv sju.
Eftersom jag fick förlossningsdepression förra gången så var de på mig som hökar, jag fick prata med både läkare och kurator igår (dagen efter tretimmarsgråten). Jag tycker att jag fått allt stöd som varit möjligt från BB, även att prata igenom förlossningen, så nu känns den inte så jobbig.
Det är skönt att vara hemma, men lillplutten testa oss asmycket och jag har av förklarliga skäl inte världens bästa tålamod. Det ska bli skönt att lägga honom, ha en mysig nattning ihop, med saga och välling, och sedan få gosa lite med barnens pappa. Barnens pappa hade för övrigt städat hela lägenheten rejält, lagat en jättegod gryta, blåst upp ballonger och ordnat en "välkommen hem mamman och bebisen"-banderoll, byggt barnsäng, tvättat tvätt, köpt det sista inför julafton...osv...osv...Jag vet att jag är en mycket lyckligt lottad kvinna.
Kommentarer
Trackback