adrenalin

Med min äldste son var sövningsproceduren ett stort besvär. Med lillkillen är det som om vi knäckt koden. Allt kan vända jättefort med bebisar, men just nu funkar det så himla bra. Ner i sängen, gonatt gonatt, och så skriker han möjligtvis en stund men somnar fort ändå. Storkillen ville helst somna liggande på någons mage och eftersom det inte funkade i längden fick vi bära, gunga, dutta, klappa rumpan, spela musik. Det var förenat med jobbiga känslor att natta honom, kanske kände han vår stress. Med lillkillen kanske vi är säkrare på hur vi vill ha det, vi har inte all tid i världen att dutta runt, vi är säkrare i föräldrarollen. Jag vet folk som haft det så jobbigt med barn nummer ett att de inte vågar skaffa ett till. Jag undrar hur mycket barnen läser sina föräldrar, med facit i handen misstänker jag att det är långt mer än vad vi kan ana. En kompis till mig ammade sin son varje kväll tills han var 2,5 för att han inte kunde somna på något annat sätt. Hon blev hans slav, kunde aldrig vara borta, aldrig ta det lugnt en kväll. Jag kan nästan garantera att ytterligare barn inte kommer kunna få samma förmån.