adrenalin

...chefen sitter ju förstås och filar på ett superprojekt till mig där jag kan få tre publikationer i prestigefyllda vetenskapliga tidskrifter på tolv månaders idogt arbet! Det blir något stort och banbrytande där jag får samarbeta med förmågor ur hans enorma kontaktnät! Tillsammans kommer vi fullkomligt att spotta ur oss resultat och alla (inklusive jag) kommer inse att jag inte är någon loser utan superbegåvad, värsta underbarnet, sveriges forskarhopp helt enkelt. För jag är inte ett dugg bitter över att ha fått så extremt dåligt självförtroende under de här fem åren, att ständigt ha jobbat i motvind att sällan eller aldrig ha känt chefens stöd, att de gånger jag själv kommit med förslag på hur vi skulle kunna publicera saker bara för att få publikationer blivit avsnoppad, nejdå inte det minsta bitter.

Jag fattar inte riktigt varför jag tänker bita ihop och jobba järnet. Är jag självplågare? Jag gick ut från grundutbildningen med skithöga betyg, jag var uppskattad och kände mig skitduktig. Sen var det svårt att få plats på instutionen för att jag var för gammal men det var det ingen som sa rakt ut. Det är tydligen alltid risk med äldre kvinnliga studenter, de kan ju få barn gubevars. Ja och barn fick jag, två stycken t o m. Nu sitter jag här och har ångest för att jag inte vet om jag får ihop någon avhandling. Priset känns så högt. Jobba sextio timmar i veckan i sjutton månader och inte veta om jag lyckas. Aldrig se mina barn, aldrig träffa min man. Jag vill ha ett liv. Hade jag velat sitta i fängelse hade jag börjat en brottslig bana istället. Disputera eller dö? Skulle inte tro det.