adrenalin

Jag kan inte nog sjunga Årstas lov! Vad jag trivs här! Trodde aldrig att jag skulle kunna ha det så bra i en förort. Bästa är kanske biovisningarna, varannan söndag hela hösten går vi på bio för en rimlig slant. Äntligen har vi börjat kunna ta med lilla killen som sitter som ett ljus i biosalongen med öppen mun och tittar på Pettson och Findus senaste (den var sådär) utan att klättra på precis allt. Nästa helg blir det Kenny Starfighter, den har vi sett, men film är bäst på bio och Årsta Bio är bäst i stan! Sen älskar jag gemenskapen, det är folk ute och rör på sig och man hejar på varann! Jag har jättemånga pappor och mammor som jag faktiskt kan prata med och känna mig helt normal fast jag har lite udda åsikter. Man kan ha på sig vad som helst! Min man behöver inte känna sig utstirrad på föräldramötena med sina tatueringar för det finns andra föräldrar som också är tatuerade. Man får vara socialist. Jag har saknat det så många år, att kunna vara socialist utan att få föraktfulla blickar. Ja, det bor iofs mycket moddar här, men det är mer 50/50 till skillnad från de ställen jag bott i tio år innan jag flyttade hit. Jag tror minsann att jag kommit hem. OK nästan hem, för jag älskar fortfarande stan, men man kanske inte ska bo i stan, utan bo utanför och åka och hälsa på ibland istället. Det är förresten tystare och grönare här än i stan fast det bara tar tre minuter med pendeln in till sööööder.