Undrens tid är förbi

Jag kan bli så frustrerad när någon jag känner väl frågar hur det är med mamma, lyssna snällt och sedan kläcker ur sig universalkommentaren "man vet aldrig, undrens tid är inte förbi". Skit i att fråga hur det är med henne om det är en sån kommentar som ligger på lager. För det går inte att bara hålla med, då vore jag rent ut sagt riktigt korkad. Bröstcancer med ständigt nya metastaser i skelettet, det finns faktiskt bara en väg och den går obönhörligt mot döden, även om varken jag eller någon annan skulle vilja det. Det är OK att famla efter halmstrån om man inte hört om sjukdomsförloppet tidigare för jag vet att det är svårt att få såna saker levererade, men att personer som vet hur tufft det här har varit vill att man ska sitta där som en jävla nickedocka och leva på hoppet är bara irriterande. Jag har verkligen inget behov att älta hennes kommande död och accelererande sjukdom om och om igen, det gör jag så bra i mitt eget huvud, så jag är gladast om jag slipper frågan överhuvudtaget. Men hur säger man det på ett snyggt sätt?

Kommentarer
Postat av: Yvonne

Mmm, känner igen det där...har levt med detta en längre tid nu (min syster, hon dog den 9:e) Och det värsta är kvar, begravning på måndag, då ska det "lilla-vännas" Och jag avskyr sånt. Bättre att säga: Men så tråkigt, men skönt att hon slipper lida... (vill du mejla mig så är det okej)Kram.

2009-09-19 @ 19:59:59
Postat av: Zionezze

Känner igen den där hemska kommentaren. JAg får samma bemötande när folk envisas med att fråga om jag hört nåt från min mamma (som jag inte pratat m 3 år...) o när jag nekar, så blir det den klassiska "nä men man vet aldrig vad som händer". Å så har de lyckats riva upp såren igen, men sina pissiga artighetsfraser. Blä....

Postat av: Amanda

Så fruktansvärt.

Jag tror många känner sig bortkomna och klantiga kring sjukdom och sorg. Den där käckheten blir nästan mest fel av allt.

2009-09-22 @ 10:49:14
URL: http://allaharenbok.blogspot.com/
Postat av: adrenalin

Ja jag känner mig hemsk som klagar, det är inte omtanken jag blir ledsen över, den uppskattar jag absolut.



Och tack Yvonne, jag kanske mailar dig, men jag är en feeegis! Verkligen ledsen att höra att du förlorat din syster, kan inte ens förstå hur det är. Men jag ska inte lilla-vänna dig, det har du nog haft mer än nog av nu.



Det som jag upplevde jobbigt häromdagen var när en nära vän som vet hur det ligger till ändå slog på autopiloten. Fast vännen hoppas kanske också på ett mirakel, han känner ju min mamma sen 20 år.



Jag känner också igen det med att inte ha kontakt med en förälder Zionezze, visst är det sant som folk säger, "man vet aldrig vad som händer", men det är ju det som är problemet, man vet inte vad som händer, varför spekulera, nu är ju nu. Om din situation liknar den jag hade så är det just hoppet, fantasierna och önskningarna som gör det jobbigt. När det gått så lågt att man valt att inte ha kontakt så har man kapitulerat och släppt taget om sin förälder och det valet i sig kanske har inneburit lättnad och man har ingen lust att ens låtsas att man hoppas längre? Att det kanske är det bästa man gjort för sin egen mentala hälsa, vilka skäl man än kan ha haft.



Amanda, visst är det så, det är svårt, man blir tagen på sängen, käckheten är inget elakt, jag vet. Vissa dagar tappar jag tålamodet bara! Men idag är en bra dag!

2009-09-22 @ 15:49:28
URL: http://adrenalin.webblogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback