hormoner och tårar
Lillplutten vaknade klockan sex i morse. Hans gravida mamma vägrade gå upp så det fick pappan som har semester göra. Sen låg jag där och hade dåligt samvete och kunde inte somna om, samtidigt var jag så slut att jag inte orkade gå upp och erbjuda min man att sova lite till medan jag gjorde mig i ordning för jobbet. Igår blev jag jättearg på min son och sa elaka saker mot honom och jag tänker inte berätta vad.
Idag var jag fortfarande arg och irriterad på allt, men när jag började blogga om min irritation kom ledsenheten. Det är säkert hormomerna som rusar, men på labbet har vi ett tjejgäng som är tio år yngre än jag och de bjuder sällan eller aldrig in mig till något. Det är OK egentligen för jag har absolut inget gemensamt med det mer än att vi jobbar ihop, men ändå blir jag ledsen av att jag är utanför. Jag vill inte riktigt bjuda in mig själv heller, det känns alltid så krystat, som om vi inte hade något att prata om. Tjejerna är trevliga och så men distanserade. Kvar på labbet finns två killar som helst bondar med andra killar och en tant som är snäll men har sitt umgänge klappat och klart. Det jag saknar är den självklara gemenskap jag hade med mina gamla kompisar som slutade i våras. Hur som helst, så började jag gråta, fick tag på min man och grät en skvätt i telefon.
Jag är fortfarande ledsen och vill egentligen bara gå hem, men jag har så mycket jag vill ha avklarat sista veckan innan semester så jag vill inte heller bara dra härifrån. Förra veckan hade jag sånt flyt och gratulerade mig själv till mina stabila hormon-nivåer och mitt fina humör, nu känns det som om allt bara är kaos i min kropp och mitt huvud. Nu ska jag ta det lugnt och inte stressa och vara snäll och överseende med mig själv så kanske det känns bättre snart...
Idag var jag fortfarande arg och irriterad på allt, men när jag började blogga om min irritation kom ledsenheten. Det är säkert hormomerna som rusar, men på labbet har vi ett tjejgäng som är tio år yngre än jag och de bjuder sällan eller aldrig in mig till något. Det är OK egentligen för jag har absolut inget gemensamt med det mer än att vi jobbar ihop, men ändå blir jag ledsen av att jag är utanför. Jag vill inte riktigt bjuda in mig själv heller, det känns alltid så krystat, som om vi inte hade något att prata om. Tjejerna är trevliga och så men distanserade. Kvar på labbet finns två killar som helst bondar med andra killar och en tant som är snäll men har sitt umgänge klappat och klart. Det jag saknar är den självklara gemenskap jag hade med mina gamla kompisar som slutade i våras. Hur som helst, så började jag gråta, fick tag på min man och grät en skvätt i telefon.
Jag är fortfarande ledsen och vill egentligen bara gå hem, men jag har så mycket jag vill ha avklarat sista veckan innan semester så jag vill inte heller bara dra härifrån. Förra veckan hade jag sånt flyt och gratulerade mig själv till mina stabila hormon-nivåer och mitt fina humör, nu känns det som om allt bara är kaos i min kropp och mitt huvud. Nu ska jag ta det lugnt och inte stressa och vara snäll och överseende med mig själv så kanske det känns bättre snart...
Kommentarer
Trackback