adrenalin

Vi är numera uppkopplade igen därhemma. Telefon har vi dock ingen ännu. Nu sköter min käre man alla kontakter med idiot-telia. Vi har pratat med dem sex-sju gånger och jag tar tillbaks att de är trevliga när man väl kommer fram. De är trevliga så länge man inte ifrågasätter dem. I fredags när jag kom hem låg det en lapp att det varit en servicetekniker där men eftersom vi inte var hemma skulle vi ringa och boka tid. Jaha, varför lämnar man sitt mobilnummer till dem (tre gånger) om de inte ringer upp och talar om att de tänker komma mitt på en vardag så att man har en chans att vara där och öppna dörren? Som de snälla lamm vi är ringer vi och bokar en tid, observera på deras uppmaning, och då får vi höra att om det är vårt fel att linjen inte funkar så kommer de att debitera oss. Alltså, om vi inte klarar av att koppla in en telefon så får vi betala. Inte så jävla mysiga typer, snarare lite förtäckta maffia-aktiga hot där. Hade vi blivit tvugna att betala när serviceteknikern dök upp första gången också? Fast vi inte bett om det? Jag tycker ännu mer att en samtalspott på 100 kr är ett skämt med tanke på all skit vi har fått ta från idiot-telia. Elfte dan utan telefon, hejsan hoppsan. Vi ska byta till tele2 så fort vi hör ett tut i den hittills knäpptysta luren. Åh vad skönt det kan vara att ha något att reta sig riktigt mycket på. Inte så nära sinnesro, nej jag vet, men hormomerna sprutar och igår sa jag elaka saker till mitt barn så jag mår redan hur sunkigt som helst.