adrenalin

Jag har lite svårt att skriva på bloggen just nu. Det blir mest i stil med "barnen är sjuka igen" och "jag köpte det och det". Fast jag lever ett fullt liv hela tiden så känns det ointressant att dela med sig av det. Är det fel?

Jag kanske borde berätta hur jag har det. Min man och jag har det bättre, hans depression påverkade ju hela familjen negativt. Nu mår han bättre (inte bra men bättre), då kan jag slappna av lite mer. Inte oroa mig så mycket. Jag unnar honom verkligen att må helt bra och är stolt över det arbete han lägger ner på sin mentala hälsa.


Min mamma är sig ganska lik igen, på gott och ont. När hon fick cellgifter var hon en skugga av sitt gamla jag. Men nu är vårt gamla rivjärn tillbaks. Hon hämtar äldste pojken en gång veckan. Men hon klarar inte av att hämta lillkillen. Hon hämtar storkillen för att upprätthålla deras relation, det är jag glad för, även om det hade varit skönt med lite avlastning. Sen kanske? Hon slipper cellgifter ett tag till, det är skönt att veta att cancern håller sig i schack just nu.

På jobbet är det OK, jag jobbar med en tjej jag tycker väldigt mycket om, det är jag väldigt tacksam för. Efter min gråtattack hos prefekten har jag inte haft skuldkänslor eller ångrat mig ett dugg. Jag är glad att jag sa allt jag känner. Det känns t o m lättare att gå till jobbet nu. I mina projekt går det OK, min handledare har fortfarande inte läst manuskriptet jag skickade för sex vecor sedan. Jag orkar inte bry mig. Visst vore det skönt att ha något publicerat i avhandlingen, men det får väl räcka med manuskript.

Jag har ett umgänge igen! Jag umgås med några personer jag tycker jättemycket om, jag är så glad för det för jag var isolerad förut. Hur i helvete blir en social person som jag isolerad? Jag vet inte, men det bara blev så. Jag ställde orimliga krav på människor runtomkring mig. Jag har slutat med det nu. Det funkar inte.

Jag berättar för mig själv varje dag att jag är bra. Det funkar! Jag känner mig bra. Inte bäst, inte bättre än andra utan bara bra. Det är super, för ett år sedan satt jag och grät för att jag inte kunde komma på en neda bra sak med mig själv. Sen gick jag och frågade min man som precis gått in i väggen. Inte direkt lyckat. Jag tänker på mina tillkortakommanden, men de dominerar inte just nu. Det är en enorm lättnad.

Jag läser jättemycket böcker, det är en favoritsysselsättning. Film och tv-spel likaså. Och umgänge med andra människor. Fast helst utan alkohol. Eller åtminstone så att det inte blir berusat. Jag behöver verkligen inte dricka för att ha roligt. Tvärtom, när jag dricker blir det mesta jobbigt. För att inte tala om dagen efter... När jag hittade tillbaks till en av mina gamla vänner visade det sig att han gått igenom AA-s program och numera var nykter, det var så skönt. Vår vänskap fick ytterligare en dimension, vilken gåva.

På helgerna försöker jag vara med barnen och min man så mycket som möjligt. Och vila. Om tillfälle ges. Barnen växer så att det knakar, de är jättefina och jag är så störtförälskad i dem så att det är löjligt. Jag älskar min man också, det går upp och ner och ibland blir jag galen på honom, men mest älskar jag honom. Det är en ynnest att få ha varit med en person så länge, han är definitivt den person som står mig närmast i livet. Han har alltid varit ett oerhört stöd, och jag känner mig osäker på om jag verkligen stöttat honom lika bra i hans djupa depression. Men han är ju kvar, så det får vi verkligen hoppas. Jag hade tänkt länka till hans blogg också, men han har tyvärr lagt upp en bild på min rumpa (påklädd) och det har jag liksom inte lust att bjuda på :)