Bara lite kvar
Jag tryckte ut de tjugo pliktexemplaren igår sen gick jag och hämtade min son på dagis. Med i handväskan fanns ett ex till min man, man måste ju visa upp alstret efter allt jobb. Viktigare var att jag hade tillägnat liccen till honom och det hade han ingen aning om. Redan när jag började doktorera hade jag bestämt att jag skulle tillägna avhandlingen till honom, men eftersom jag i dagsläget är osäker på hur det blir med avhandlingen så hade jag bestämt att han får den här åtminstone. Han blev jätteglad och rörd, det kändes bra. Själv kände jag mig ganska nöjd med mig själv, men det låg nog mycket stress kvar i kroppen för när han mitt under aftonens dvd-film vänder sig om och säger "förstår du hur stolt jag är över dig?" så började jag störtgråta.
Jag ska bara klara av att inte föda barn de närmsta tre veckorna, klara av presentationen och oppositionen, sedan har jag min examen. Då är jag inte kandidat längre, då är jag licentiat. Det duger inte utomlands, men i sverige är det ett kvitto på det jobb jag lagt ner.
Jag är inte ett dugg rädd för varken presentation eller opposition (säger jag nu), inget kan vara värre än att under tre och ett halvt år kämpa för att få ihop forskningsresultat när man har en handledare som inte bryr sig ett jävla skit om man klarar sig till doktorsexamen eller inte.
Det är så skönt att veta att jag kan lägga av efter det här och den det ser värst ut för i det läget är min skitstövel till handledare. Men jag ska som sagt inte stressa fram ett sånt beslut nu, nu har jag viktigare saker att tänka på.
Gissa om jag somnade gott igår kväll? Den rättfärdiges sömn är god, det vill jag lova! Sovmorgon fick jag också!
Jag ska bara klara av att inte föda barn de närmsta tre veckorna, klara av presentationen och oppositionen, sedan har jag min examen. Då är jag inte kandidat längre, då är jag licentiat. Det duger inte utomlands, men i sverige är det ett kvitto på det jobb jag lagt ner.
Jag är inte ett dugg rädd för varken presentation eller opposition (säger jag nu), inget kan vara värre än att under tre och ett halvt år kämpa för att få ihop forskningsresultat när man har en handledare som inte bryr sig ett jävla skit om man klarar sig till doktorsexamen eller inte.
Det är så skönt att veta att jag kan lägga av efter det här och den det ser värst ut för i det läget är min skitstövel till handledare. Men jag ska som sagt inte stressa fram ett sånt beslut nu, nu har jag viktigare saker att tänka på.
Gissa om jag somnade gott igår kväll? Den rättfärdiges sömn är god, det vill jag lova! Sovmorgon fick jag också!
Kommentarer
Trackback