Jag ska bara klara av att inte föda barn de närmsta tre veckorna, klara av presentationen och oppositionen, sedan har jag min examen. Då är jag inte kandidat längre, då är jag licentiat. Det duger inte utomlands, men i sverige är det ett kvitto på det jobb jag lagt ner.
Jag är inte ett dugg rädd för varken presentation eller opposition (säger jag nu), inget kan vara värre än att under tre och ett halvt år kämpa för att få ihop forskningsresultat när man har en handledare som inte bryr sig ett jävla skit om man klarar sig till doktorsexamen eller inte.
Det är så skönt att veta att jag kan lägga av efter det här och den det ser värst ut för i det läget är min skitstövel till handledare. Men jag ska som sagt inte stressa fram ett sånt beslut nu, nu har jag viktigare saker att tänka på.
Gissa om jag somnade gott igår kväll? Den rättfärdiges sömn är god, det vill jag lova! Sovmorgon fick jag också!
0