adrenalin

Om två dagar är jag officiellt i nionde månaden och det är inte kul längre. Jag vill att bebisen ska ligga kvar och växa till sig, men för min personliga del är det inte så lajbans. Jag förstår de som är för "posh to push" och snittar sig en månad i förväg (alltså de som saknar verkliga skäl). Följande vill jag gnälla över:
Jag är stor och klumpig, magen är tung och det är jobbigt att ta på sig kläder, vända sig i sängen, kliva upp ur badkaret och att ha sex ska vi inte prata om.
Jag samlar på mig massor av vatten, kissar som en tok hela nätterna, vinglar upp och håller mig i väggarna på vägen till muggen för jag har ont i bäckenet också.
Kläderna sitter som skit, åker upp, åker ner, korvar sig, om det inte vore vinter skulle jag gå ut med mjukisbyxor, men det är för kallt för såna utsvävningar.
Kan inte äta mat efter kl 18, för att allt kommer upp i form av sura uppstötningar. Det är äckligt när man läser godnattsaga för lillplutten och man plötsligt har en halvsmält tugga mat i munnen.
Kramp i benen på nätterna, det enda som hjälper är att gå upp och gå, detta brukar inträffa runt klockan fyra på morgonen, som tur är kan jag då kombinera med en liten kisspaus.
Jag har vidare svårt att böja mig fram och plocka upp saker, speciellt när jag ätit, glömmer det ibland och får en oväntad överraskning (se godnattsageläsning).
Jag är ful, gul svampig och ful med torrt hår, den brömda graviditetsutstrålningen och det blanka håret är som bortblåst.
Jag blir anfådd om jag går i normal promenadtakt. Får blodtrycksfall och sammandragningar så jag tror att jag ska tuppa av om jag inte får sitta på tunnelbanan, speciellt på morgnarna, det funkar bättre på em.
Så, nu har jag fått gnälla, det var skönt.
Saker som jag hittills sluppit och är tacksam över: Åderbråck. Havandeskapsförgiftning. Graviditetsdiabetes. Bristningar (peppar pepper). Förstoppning. Vattenfyllda svullna stockar till ben. Och foglossningen är faktiskt bättre än förra gången, kanske tack vare vattengympan.