sömnlös i södra förorterna
Jag har svårt att sova. Svårt att somna på kvällen, vaknar massor av gånger på natten (mest pga att jag måste upp och kissa, det hör till) och svårt att somna om när jag väl vaknat på morgonen. Stress förstås. Imorgon är det över. Sedan följer två planerade semesterveckor, om inte bebisen tänker ankomma i förväg.
Igår var nog den värsta stressdagen hittills, efter en helvetesnatt. Sedan använde jag resten av dagen till att ta det väldigt lugnt och försöka komma ner i något som liknade anständigt tempo. Badade, sov en stund på dagen. Gick igenom min presentation två gånger och insåg att det kommer gå bra även om den är väl lång. På ett par ställen har jag bestämt (på min mans inrådan) att använda que cards, något som jag aldrig gjort förut. Men med deghjärna så kanske jag ska vara glad att jag inte behöver stå och läsa innantill...
Jag har ett oerhört stöd i min man, det är skönt, för utan honom hade jag aldrig tagit mig igenom det här. Sen kan man fundera på om jag inte betalar ett väl högt pris, men han är jättestolt över mig och det gör det värt mycket av det hela.
Vad jag önskar mig mest just nu, är inte några dyra smycken eller flådiga prylar utan att ta mig igenom morgondagen på behagligast möjliga sätt. Att få en OK förlossning och ett barn som klarar sig. Att överleva bebisåret utan att bli deprimerad. Att kunna vara en bra mamma till min stora son så att han inte känner sig bortglömd, ratad och oälskad. Varje kväll går tvättmaskinen varm för han kissar på sig på dagis (och hemma med ibland) och han har bara ett par fodrade galonbyxor (som luktar sur handduk för att de alltid händer fuktiga på tork). Jag bävar lite för när det blir minusgrader, för att hans termobrallor dels inte är gjorda för att tvättas varenda dag och dels inte torkar lika fort som fleecefodrade galonbrallor. Men mest av allt är jag orolig för att han som varit torr sedan i somras plötsligt börjat kissa ner sig. Och lillasyskonet har inte ens kommit. Känner han redan nu att han måste bli stor när han blir storebror? Att vi byter ut honom? Att vi skaffar ett syskon för att vi inte älskar honom? Vi försöker ösa kärlek över honom. Uppmuntrar honom att säga till när han är kissnödig och gosar massor med honom. Hoppas vi klara det också när vi är utmärglade av sömlöshet och borta av mjölkångor. Inte bara hoppas, vi måste.
Ja som ni förstår är det mycket nu. Jag längtar verkligen efter lite lugn och ro. Att ha lite tråkigt. Att ligga på sängen och läsa en bok. Äta lite god mat. Ligga i badkaret. Sova. Kramas.
Igår var nog den värsta stressdagen hittills, efter en helvetesnatt. Sedan använde jag resten av dagen till att ta det väldigt lugnt och försöka komma ner i något som liknade anständigt tempo. Badade, sov en stund på dagen. Gick igenom min presentation två gånger och insåg att det kommer gå bra även om den är väl lång. På ett par ställen har jag bestämt (på min mans inrådan) att använda que cards, något som jag aldrig gjort förut. Men med deghjärna så kanske jag ska vara glad att jag inte behöver stå och läsa innantill...
Jag har ett oerhört stöd i min man, det är skönt, för utan honom hade jag aldrig tagit mig igenom det här. Sen kan man fundera på om jag inte betalar ett väl högt pris, men han är jättestolt över mig och det gör det värt mycket av det hela.
Vad jag önskar mig mest just nu, är inte några dyra smycken eller flådiga prylar utan att ta mig igenom morgondagen på behagligast möjliga sätt. Att få en OK förlossning och ett barn som klarar sig. Att överleva bebisåret utan att bli deprimerad. Att kunna vara en bra mamma till min stora son så att han inte känner sig bortglömd, ratad och oälskad. Varje kväll går tvättmaskinen varm för han kissar på sig på dagis (och hemma med ibland) och han har bara ett par fodrade galonbyxor (som luktar sur handduk för att de alltid händer fuktiga på tork). Jag bävar lite för när det blir minusgrader, för att hans termobrallor dels inte är gjorda för att tvättas varenda dag och dels inte torkar lika fort som fleecefodrade galonbrallor. Men mest av allt är jag orolig för att han som varit torr sedan i somras plötsligt börjat kissa ner sig. Och lillasyskonet har inte ens kommit. Känner han redan nu att han måste bli stor när han blir storebror? Att vi byter ut honom? Att vi skaffar ett syskon för att vi inte älskar honom? Vi försöker ösa kärlek över honom. Uppmuntrar honom att säga till när han är kissnödig och gosar massor med honom. Hoppas vi klara det också när vi är utmärglade av sömlöshet och borta av mjölkångor. Inte bara hoppas, vi måste.
Ja som ni förstår är det mycket nu. Jag längtar verkligen efter lite lugn och ro. Att ha lite tråkigt. Att ligga på sängen och läsa en bok. Äta lite god mat. Ligga i badkaret. Sova. Kramas.
Kommentarer
Trackback