Att erkänna att man inte vet
Känner mig orolig inför att försvara liccen nästa vecka. Värst är presentationen egentligen, 30-40 minuter på engelska. Och jag har inte ens börjat jobba på den. Och jag som inte kan improvisera. Huga. Måste börja NU! Det finns frågor jag vill få, det ska bli kul att föra ett resonemang. Men det finns också frågor jag absolut inte vill ha. Saker som är jättesvåra att ta reda på. Man vill ju inte stå där och framstå som en idiot. Fast jag hade ju lovat mig själv att jag inte skulle kräva så mycket av mig själv inför den här presentationen så jag kanske borde tagga ner?
Efter liccen blev klar har jag haft en del undervisning och jag känner mig för ovanlighetens skull tillfreds med mitt jobb. Det har varit givande, jag känner mig säker på det jag säger till studenterna och jag är inte rädd att säga, "det där kan jag inte men jag ska ta reda på det". Att våga erkänna att man inte kan är en av de stora hemligheterna bakom lyckad undervisning. Studenterna kan nämligen sniffa till sig en osäker lärare som babblar för att dölja att hon eller han inte kan. Och såna lärare tappar de förtroendet för. I alla frågor, även sånt som läraren kan. Jag gjorde en del såna misstag när jag var ny, men jag tror faktiskt jag utvecklats en hel del på de här åren. Synd att jag inte vill bli lärare då. Jag har förvisso en del undervisningsplikt kvar när jag kommer tillbaks, och om jag mat all förmodan skulle stanna i universitetsvärlden blir man ju automatiskt skyldig att undervisa. Fast jag är mer än trött på den här byråkratiska världen så det är ett av de sista alternativen för mig just nu.
Efter liccen blev klar har jag haft en del undervisning och jag känner mig för ovanlighetens skull tillfreds med mitt jobb. Det har varit givande, jag känner mig säker på det jag säger till studenterna och jag är inte rädd att säga, "det där kan jag inte men jag ska ta reda på det". Att våga erkänna att man inte kan är en av de stora hemligheterna bakom lyckad undervisning. Studenterna kan nämligen sniffa till sig en osäker lärare som babblar för att dölja att hon eller han inte kan. Och såna lärare tappar de förtroendet för. I alla frågor, även sånt som läraren kan. Jag gjorde en del såna misstag när jag var ny, men jag tror faktiskt jag utvecklats en hel del på de här åren. Synd att jag inte vill bli lärare då. Jag har förvisso en del undervisningsplikt kvar när jag kommer tillbaks, och om jag mat all förmodan skulle stanna i universitetsvärlden blir man ju automatiskt skyldig att undervisa. Fast jag är mer än trött på den här byråkratiska världen så det är ett av de sista alternativen för mig just nu.
Kommentarer
Trackback