adrenalin

Varken jag eller min man har fattat att vi ska ha ett barn. Vi trodde nog att det skulle vara mer verkligt den här gången eftersom vi varit med om det förrut, men icke. Förra gången var vi mer inne i graviditeten, den fick ta större plats. Det var ju första gången och vi hade inte en miljon rutiner som måste skötas om. Då blev det mycket bada badkar tillsammans, smörja magen och läsa i gravidboken varje söndag om fostrets utvecklign. En gång i veckan i trettio veckor tog vi kort på den växande magen också. Det var fint och det känns att det var bra att vi gjorde så eftersom det var ett behov vi båda hade. Den här gången finns det knappt några bilder alls på magen. Vi har inte badat tillsammans, vilket iofs mest beror på att badkaret är för litet, och den där boken har vi inte tittat i alls. Igår bad jag för kanske andra gången om en insmörjning av magen och det var mysigt, sen spelade vi tv-spel.

Vad jag ville komma till var i alla fall att det spelar ingen roll om man gjort det förut, det är helt overkligt ändå. Vi har gjort alla förberedelser, tvättat bebiskläder, fixat vagn, köpt saker som behövs (allt utom blöjor) så vi ignorerar inte faktum. Men vi kan inte få in det i våra huvuden. Jag känner ju bebisen där inne, vi har sett bebisen på ultraljud fyra gånger, ändå går det inte att förstå. Det är i alla fall max fem veckor kvar, förmodligen mindre, sen blir det coma wake up för oss!