adrenalin

När jag gifte mig första gången var jag strax över tjugo. Det borde vara förbjudet att gifta sig innan 25. Vi hade varit ihop i tio månader, och när alla andra förlovade sig skulle jag var värre än så. Vad är coolare och häftigare? Jo att gifta sig. Sagt och gjort, vi slog till i september för tretton år sedan. En distater ska jag tillägga. Om en kille runt 25 vill gifta sig så snabbt, dra öronen åt dig, detsamma gäller för en alltför ung tjej. Hans skäl: att jag inte skulle kunna sticka. Mitt skäl: att någon skulle ta hand om mig. Kaos var resultatet. Jag kom från jättetrasiga förhållanden och var egentligen på gränsen till sammanbrott, han reagerade med att slå mig.  Jag hade ätstörningar, var hysterisk och experimenterade med droger. Han reagerade med att försöka kontrollera mig och när det inte gick  så blev det bråk. Och våld. Det blev bara värre och  värre. Efter lite mer än ett år sen stack jag, packade mina saker när han var borta en kväll och drog. Det tog flera år innan vi skiljde oss juridiskt, men jag tror att de dryga två år vi var ihop var ett helvete för oss båda. Jag tror inte att han ville slå mig egentligen, bara att han var så fruktansvärt maktlös. Jag tar inte på mig skulden men efter att ha hatat honom så länge har jag äntligen insett att han förmodligen levde i ett lika stort kaos han också. Att han också var trasig och förstörd och inte visste hur han skulle hantera sina känslor. Och nu börjar jag äntligen bli mogen att förlåta och släppa taget. Och jag känner att jag gradvis måste förlåta mig själv för allt dåligt som hänt i mitt liv. Inte hata så mycket och inte racka ner på mig själv och inte älta. Godnatt!