adrenalin

Jag känner mig som en som alltid är ledsen. Först var det en kass barndom, sen dog pappa och efter det var det en del olycklig kärlek och inga pengar och ingen bostad. Detta följdes av ett jobb jag fick sparken ifrån och ett missfall. Det tog massor av år att bli gravid igen, så jag var också ledsen för det, och när jag väl fick lillplutten så fick jag baby blues. Sen fick min mamma cancer så grinade jag en massa över det. Och nu känns jobbet ett helvete. Problem är väl en del av allas existens, och jag har oerhört mycket att vara tacksam för. Den enda som kan ta mig ur offerrollen är jag själv, men det har liksom blivit min identitet att vara ett lessno.