adrenalin

Hade mötet med chefen idag. Jag kom mycket väl förberedd med illustrationer över hur långt jag hunnit och en lista med frågor jag behöver svar på. Jag frågade om och om igen vad som krävs för att publicera och gav mig inte och till slut kunde vi spika det. Så jävla skönt. Han har oerhört svårt att säga rakt ut vad han tycker men insinuerade att det var konstigt att jag misslyckats där det finns referenser på att andra lyckats. Andra kommentarer var "det är upp till dig" och "det här är vad som är forskning".  Synd att han verkar tycka att jag är ett slött pucko men jag vet att jag inte är det. Dessutom har ju tre av fem doktorander hos honom haft allvarliga problem med att få doktorandtiden att räcka till (avhopp och rejäla förlängningar har varit lösningen). Synd att han inte slås av tanken att problemet kanske inte bara beror på "kassa doktorander" (skulle han aldrig säga, men vi vet ju vad han tycker). Hur som helst, nu ska jag jobba på, mina egna förslag godtogs och han vet att jag kommer pressa honom så fort problem uppstår. Observera att han vägrade läsa min lista. Det ligger bara ett litet korn och gnager, kanske är det jag som är kass ändå? NEJ, jag är duktig! Varför ska jag själv vara den som ger mig skit? Varför är det så svårt att låta bli?. Jag är duktig, jag förtjänar ett bra liv (det har jag) och en bra avhandling. So long!