adrenalin

Vi var på väg hem och vår tunnelbana höll på att gå, men vi bestämde oss för att inte stressa utan ta nästa. Då skrämde min förstfödde skiten ur oss genom att hoppa på tåget exakt när dörrarna skulle stängas. Jag slet som en galning i dörrarna och min man sprang till föraren som fick öppna dörrarna igen. Sen grät vi lite, både jag och sonen och var glada att det ovälkomna äventyret fick ett lyckligt slut. Det gav oss också anledning att diskutera vad man gör ifall dörrarna faktiskt stängs och man befinner sig på väg bort från familjen? Hoppar av nästa station och väntar där verkar vettigt. Vi behöver också se till att ungen har någon förälders telefonnummer på sig och kan be en vuxen om hjälp att ringa. Lilla hjärtat. Vad skakig han blev.