Om gränser

Idag fick jag nog av en väns beteende och skickade ett syrligt mail där jag satte en rejäl gräns och avslutade mer "att vi kan väl höras imorgon i de här frågorna". Sen ringer vännen två gånger, men jag är så feg att jag inte svarar i telefonen. Jag hör mig själv säga ...men jag sa ju att vi skulle höras imorgon... Jag behöver ladda. Annars slutar det med att det är jag som ber om ursäkt. Om jag ska orka umgås med den här vännen så kommer det behövas lite förändringar. Det är vikitigt. Annars slutar det med att jag ber vännen dra åt helvete. Det känns lite väl onödigt. Bara för att jag har så svårt att säga ifrån. Så svårt att jag låter saker pågå alldeles för länge. Oc plötsligt rinner det över. Gärna i samband med fet-PMS.




En timma senare är det genompratat och klart. Efter en del irriterande, tjafsande och gnisslande enas vi och allt är bra igen. Jag får gehör för mina gränser och vi blir sams. Skönt med riktiga vänner, som man t o m kan bli sur på utan att det tar slut.

Kommentarer
Postat av: Amanda

Bra och modigt.

Att ni pratade.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback