adrenalin

Igår var vi på födelsedagskalas. Jag känner mig extremt obekväm på de här tillställningarna, de sker hemma hos min svåger och hans fru. Det spelar ingen roll om det är barnkalas eller vuxenjippo. Lika samma varje gång. Det kryper i kroppen på mig och jag vill gå tre minuter efter jag stigit in genom dörren. En av anledningarna är väl att jag är totalt olik alla de andra vuxna som är där. De är tråkiga. Det finns inget att prata med dem om. De har dålig musiksmak. Och det värsta av allt: De spelar golf. På riktigt. Har man inte gett upp då? Är inte det detsamma som att dra upp brallorna i armhålorna eller skaffa foträta skor? Jag har svårt att bonda med människor som spelar golf. Konversationen faller platt till marken. "golfar ni med?" "skulle inte tro det" "tystnad" "mer tystnad". På de här tillställningarna tycker man att min man är lite konstig eftersom han tar halva föräldraledigheten. "Oj, det var ovanligt" och "mitt jobb tillåter inte mig att vara föräldraledig". Konstigt att du fick tillåtelse att skaffa barn då. Mamman till en av papporna gnällde för att hon kom sist till jobbet och gick först. Tacka fan för det. Din man får väl varken hämta eller lämna för chefen. Men golf får han spela, varenda jävla helg, för han har det sååå jobbigt och behöver komma bort lite.