adrenalin

Det är mycket tankar om döden just nu. Många minnen som pockar på. En period av mitt liv var jag indränkt i död kändes det som. På kort tid dog en vän, min pappa och helt sjukt många av mina föräldrars vänner åt olika håll. Mina föräldrar var vid den tiden fd missbrukare som jobbat med narkomanvård. Många av mina föräldrars vänner var missbrukare, nyktra eller mindre nyktra och missbrukare har en tendens att dö i förtid. Sista åren var nog värst, med flera mord i mammas och pappas respektive bekantskapskretsar. En vän till min pappa blev dödad i samband med ett fyllebråk i en port. En farbror som jag känt sen jag var liten och aldrig sett full var plötsligt reducerad till en notis i aftonbladet med orden "spritfest" och "knivmord" som feta stämplar. En annan tioradersnotis innehöll orden knarkuppgörelse", "knarkarkvart" och "skottlossning". En händelse som förändrade våra liv och hade utspelats i mitt barndomshem var en stor skamfläck som inte gick att tvätta bort. Jag behövde ta mig så jävla långt bort från de aldrig sinande dödsfallen som möjligt. Till sist blir det stumt. Det går inte att ta in längre. Jag är så rädd för döden. Varje dag skummar jag dödsannonserna. Jag vet allt helt logiskt, men ändå tänker jag på döden hela tiden. Jag tänker att om jag skriver här om döden kanske det känns bättre? Eller sämre, vem vet.