sista träffen

Det är dags för sista besöket hos myskologen, dvs terapeuten. Jag har inköpt en avskedspresent idag, Vem ska trösta knyttet av Tove Janson. Karln hade knappt hört talas om vår broderlands superstjärna på barnbokshimlen och boken i fråga handlar om mycket saker vi avhandlat under vår tid tillsammans. Dessutom är den vackert illustrerad. Tyvärr har han inga barn att läsa den för, men han får väl ge den ett försök ändå. Och någon gång kanske det kommer något syskonbarn på besök som blir glad av att slippa höra högkulturellt snack (jag har en klar och förmodligen felaktig bild av hans privata umgänge) och får läsa lite om Knyttet och hans bryderier...

Jag kommer sakna terapeuten, men till skillnad mot förra gången (jag har gått en period för ca åtta -tio år sedan) så tänker jag inte sluta med min inre inventering bara för att jag slutar gå i terapi. Efter förra gången gick jag och kände mig klar, och slutade helt jobba med mig själv, fingret som pekade på alla andra blev allt större och längre, och det var stört omöjligt att se att jag hela tiden pekade med tre fingrar på mig själv (prova att peka själva får ni se). Det misstaget gör jag inte om, det slutade med mycket ångest för min del den gången och det vill jag slippa gå igenom igen.

Imorgon är det dags för ett lite sorgligt avsked, jag misstänker att jag får ett avskedsbrev med någon slags summering, sen är det väl dags att bli vuxen.

så mycket bättre

Hormonsvallet har lugnat ner sig betydligt, skönt. Min man verkar vara ute och röra på sig, han ringer från massa olika ställen och diskuterar diverse inköp. Skönt att gå i solen. Funderar på att snöra på mig skorna och ta ett varv själv, man tenderar att ångra sig efteråt när mörkret fallit och soljäkeln är borta. Nu har vi möblerat om på vårt skrivrum och jag måste börja rensa papper, blää. Men jag vill bli mer ordningsam så det vore på tiden...

hallå...

Jag gillar inte att tala med folk jag inte känner i telefon. Jag överlever det för man kan alltid skriva mail. Vilket jag gör. Senast till bostadsförmedlingen, och frågade varför det aldrig blir visning på en lägenhet jag är intresserad av. Och de ringde upp, var jättetrevliga och förklarade ett det var ett dödsbo coh det verkade som om de skulle renovera lägenheten och ha visning första maj. Hurra! Jag hade ALDRIG ringt till dem först, sånt gör jag bara inte.

Sedan var jag tvungen att lägga en order på jobbet, vilket jag alltid gör per mail, utom då jag har kurs, så det var bara att lyfta på luren (sköt på det fyra timmar) och ringa. Telefonisten var jättetrevlig, vilket de alltid är på det företaget så jag vet inte vad jag nojjar över egentligen.

Ja med sådana nojjor så kan ni ju fett räkna med att vi har NIX på telefonen, höll på att krevera av alla äckliga försäljare som störde mitt i maten, läggningen, badet. Och när telefonen tystande var det underbart. Tyvärr så bör jag jobba på telefonproblemet, för det innebär att jag inte klarar av att utveckla kontakter med folk som jag egentligen gillar. När jag väl är vän med någon kan jag babbla i timmar, men jag sätter upp en barriär för mig själv genom att aldrig våga ringa upp folk som kan bli mina vänner i framtiden. Språnget man kanske borde ta, ja.

Att våga var den man är

När jag blev stor så förstod jag att det var skillnad på folk och folk. Den sortens folk jag var snackade målar-svenska och hade knegaryrken. Den sortens folk ville jag inte vara. Det fanns en annan sorts folk som jag hellre ville vara. De bodde inne i stan, hade fria yrken och talade fint. Inte fiiint som på östermalm, men absolut ingen målarsvenska i alla fall. Jag ville bli som dem, jag ville lämna mitt förflutna bakom mig, glömma min förort, mina missbrukarföräldrar och min konstiga familje konstellation. Jag tog med mig allt som dög i mina nya kretsar, en konstnär till gudfar, en känd poet min pappa känt och ett vagt "jag kommer från söder om stan", och så flyttade jag in till stan. Jag var vag om allt som rörde det jag skämdes för, så till den grad att jag trodde på mig själv. Jag vände alla pinsamma kompisar som på sin höjd skulle bli vårdbiträden ryggen och skaffade mig nya spännande vänner med en mer intressant framtid. Jag började också tala fint och ordentligt.
Jag skulle bli författare och jag skulle bli berömd. Jag skulle bli någon.
Att jag redan var någon föll mig aldrig in.
Så här levde jag mitt liv under många år, ibland fullt ut och ibland lite ärligare. Mina närmsta vänner visste självklart vem jag var, men det var alla andra som jag kände mig tvungen att visa upp ett fejk-jag för. Inte så att jag ljög, men jag bar en fasad som gick ut på att ingen skulle få inse att jag var en skitig arbetar unge från förorten.
Jag försöker sluta med allt det nu, det är OK att prata som jag egentligen gör, jag behöver inte lägga mig till med ett visst manér. Jag har åstadkommit så mycket, gjort så mycket, jag behöver inte vara speciell och spännande längre. Jag kan inte leva på att min farfar som jag aldrig mött kom från en fin familj, när min egen familj inte ens kunde lära mig bordsskick.  Jag är en arbetarunge, eller egentligen ännu längre ner på skalan eftersom min pappa var buse och aldrig gjorde ett ärlig handtag i hela sitt liv (nästan). Men jag duger som jag är, jag har skapat ett eget liv och jag behöver inte längre skämmas för min bakgrund. Den kommer alltid finnas där hur nycket jag än försöker måla över den. Dags att pilla bort putsen och vara stolt över det som finns därunder!

separation

Gick till jobbet idag och berättade för kompisarna att jag inte alls tänker hoppa av och att jag har separationsångest. De skrattade och hade nog förstått det redan dagen innan. De har gått igenom samma sak och trodde att det skulle kännas bättre om ett tag. Om ett tag, det kändes bättre nästan på en gång. Jag får viss respit från projektet, jag börjar undervisa på måndag och ska göra det tills i slutet av maj. Det är både kul och jobbigt att ha kurs, jag har ingen pedagogisk bakgrund så det suger, men jag är bra på det jag ska undervisa i och det underlättar.

Fler än ett skäl

Jag har snöat in på att jag har stort motstånd för mitt omöjliga projekt och hotar med att hoppa av studierna, men så slog mig en sak. Två saker inträffar i och med att mars tar slut. Min närmsta kollega slutar och min kompis disputerar och slutar. Bägge två är mina närmsta kompisar på jobbet. Jag är ledsen över att förlora lejonparten av mitt dagliga sociala umgänge samt ett ovärdeligt stöd både yrkesmässigt (massa erfarenhet och kompetens försvinner) och personligt, det är nämligen två damer med skinn på näsan. Jag är helt enkelt deppig och har separationsångest. Det var bra för mig att ta halvt ledigt den här veckan. Jag har tagit hand om mig själv. Jag har skrivit mycket på bloggen, det händer saker när jag skriver. Och jag har fått fina kommentarer från er som läser här. Nu ska jag fundera på hur jag kan vända det här till något positivt och hur jag ska kunna ta mig igenom det här. Eller hitta något bättre. Gud vet.

bockat av

Jag ska inte stressa, igår gjorde jag både yoga, gick på möte och skrev massor på liccen. Två saker på den mentala önskelistan mao, det känns oerhört bra. Även om jag funderar på att sluta så vill jag skriva liccen. Jag vill, inte måste.

skuld och skam

Så länge jag kan minnas har jag haft skuldkänslor. När jag var riktigt liten hade jag skuldkänslor å mammas vägnar , jag trodde det var hennes fel att mormor dött. Det är en specifik händelse som jag trodde var orsaken. Mormor hade vid ett tillfälle värmt upp mammas kudde, men mamma blev bara arg för hon ville somna på en sval kudde. Och därför dog mormor. Hejsan hoppsan.
När jag blev äldre hade jag jämt skuldkänslor för att jag inte hörde av mig till folk, kompisar man lekt med en sommar och sedan aldrig mer. Hela världen vilade på mina axlar. ¨

Idag känner jag mig konstant jättestressad och jag lassar på stressberget med skuldkänslor och självförakt. Häromdagen frågade en bekant om Lillplutten hade några kompisar han lekte med. Nej svarade jag, han har oss. Sen fick jag skuldkänslor för att jag inte ordnar några playdates åt honom, för att jag är så jävla associal så att jag själv inte vill umgås med barnens föräldrar - för att jag känner mig så onaturlig och konstig ihop med människor som jag knappt känner. Men han verkar nöjd ändå, trots mina skuldkänslor.

Mer skuld, det mesta av mina yrkesrelaterade skuldkänslor är saker som jag borde ta itu med, men aldrig kommer mig för. Jag tar på mig mer ansvar än jag klarar av, sen har jag svårt att erkänna att det faktiskt är svårt för mig och istället dukar jag nästan under av belastningen. Jag kan inte säga HJÄLP. Samma hemma, jag har svårt att säga vad jag vill, svårt att sälla krav och det slutar ofta med att jag känner mig så pressad att jag blir arg och aggressiv fastän det hade räckt med att säga till i tid. Men vad fan är i tid, jag är ganska bortkopplad från mina känslor så jag har svårt att avgöra vad i tid är, plötsligt är det försent.

Skammen då, ja det är att jag skäms för allt det här, över min ofullständighet. Det är som att jag vet på ett ungefär vad som krävs men jag kan inte göra något åt det, som när man har ett ord på tungan men det inte kommer ut. Så ironiskt. Och jag skäms över att jag är argsint och jag skäms över att jag är ett offer. Just nu känns det som om jag är ett mynt som bara har de två sidorna, mest offer faktiskt. Men det måste finnas mer. En människa måste ha mer än två sidor. Det måste finnas saker jag kan var stolt över och det måste finnas sätt för mig att inte ställa så höga krav på mig själv. Sänka kraven, inte lägga mer skuld på berget. Tycka om mig själv? Känns omöjligt. Men andra klarar det ju.

offer

Jag är ett sånt offer. Det är vidrigt att pendla mellan självömkan och självförakt. Önskar att jag kunde växa upp någon gång. Önskar att jag kunde tycka lite mer om mig sjäv och vara lite mer överseende. Jag är en jäkla mess.

allt skulle ju lösa sig

Nu skulle ju allt lösa sig, jag hade fått hjälp att köra supermaskinen som skulle ge mig fin fina resultat till min forskning. Sen landade jag på soffan och låg där sutslagen i flera dagar, och kunde inte lägga sista handen vid mitt arbete. Detta resulterade i att resultaten blev förstörda och jag får göra om allt, flera månaders arbete åt helvete. Jag har grinat hela morgonen. Om man inte har halsfluss på tretton år och det infaller så att resultatet blir att man faller på mållinjen då börjar man tro att det finns någon kraft som faktiskt motarbetar en. Fy fan, jag måste säga att den här dagen inte börjat särskilt bra.

igen

Har återigen tappat trorn på att jag ska kunna slutföra min avhandling. Fan ska det vara så här? Bara ångest hela tiden. Borta nästan två veckor, två veckors tappat arbete och börjar undervisa om 14 dagar vilket betyder att det blir inget eget arbete på sju veckor. Samtidigt ska jag läsa kurs och skriva lic och utbilda andra människor. När jag ska hinna träffa min familj vet jag inte. Och den egna pressen, alltid denna press. Det är som en jävla avgrund som öppnar sig framför mina fötter. Jag är vårtrött och ångrar att jag började doktorera, men det finns inga jobb så om jag slutade skulle jag få stå där med karens hos a-kassan och bråk med af och allt sånt skit och det är bättre för mig att ha ett jobb även om det får mig att må skit, men gränsen är hårfin just nu.

inte så glad

Eftersom jag är så ledsen och gråtfärdig idag och alldeles för sjuk för att gå på yoga så ska jag gå på ett möte istället. Det kändes bättre så fort jag bestämde mig för det.

aaarrrggghh

Jag känner mig hela tiden ansatt av saker utifrån. Det känns som om jag aldrig får en lugn stund, och jag vet att det är så klyshigt, jag är den som måste ordna så att jag får det utrymme jag behöver. Men jag får fanimej inte till det. Blev väckt 6:30, gick upp och gjorde iordning mig och plutten, lämnade på dagis kl åtta, gick hem igen sen, dels för att jag fortfarande inte mår helt bra men också för att jag trots att jag varit uppe i nästan två timmar varken ätit frukost eller varit på toaletten. Snacka om att inte kunna ta något utrymme överhuvudtaget. Aaarrgghh. Sen blir jag vansinnig på min man som vill att jag ska bestämma vem som ska jobba sent och vem ska komma hem tidigt. Aaarrgghh. Det skulle vara så skönt att slippa bestämma allt och idag har jag verkligen ingen lust överhuvudtaget. Nu ska jag vila på sängen lite innan jag faktiskt går till jobbet och hämtar ett par saker. Instängd i min egen bubbla där jag slipper känna mig anstatt och därmed slipper dra gränser.

svacka

Studierektorn kom förbi vårt kontor och jag sa genast, mycket påstridigt, att nästa läsår vill jag undervisa på en annan kurs. Jag gav en motivering osv och han bara hummade. Jag trodde att han gick runt och frågade om hur vi ställde oss till nästa läsårs schema, men icke. Han letade efter den kollega jag satt brevid och ville prata om hennes undervisning, eftersom hon slutar och han illa kvickt måste hitta en ersättare. Så när jag slutat min harrang och han fick komma till tals kände jag mig som en idiot. Som vanligt. Sen gick jag hem, för jag skulle hämta på dagis. Hela vägen hem så kände jag mig så jäkla korkad och påstridig och jobbig så jag bara ville sätta mig ner i en snödriva och grina för att jag alltid har så bråttom. För att jag alltid är så på hugget och för att jag alltid tror att allt handlar om mig. Det är fruktansvärt att känna så här.

ligga lågt

Jag fick mig en riktig tankeställare igår om hur jag uppfattas osv. Har legat lågt idag, det känns svårt att vara sitt vanliga agiterade jag när man undrar vad folk egentligen tycker. Hur har min son det? Är jag oberäknelig och otäck som min egen pappa? Hoppas inte, pappa var ju ändå alkoholist. Min egen roll i hur arg jag är mot omgivningen klarnade lite, men det känns så ömt att jag väntar med att skriva om det. Måste bena ur det lite mer först. Våga tro på det jag anar och fundera på hur jag ska kunna göra något åt det...

stillestånd

För mig är det en reningsprocess att dela med mig av mina dåliga erfarenheter. Ta upp det, titta på det och släppa iväg det igen. Skriva har varit jättebra, det har fått många känslomässiga stenar i rullning. Men nu har jag kommit till något som är så jobbigt att jag har stängt av. Kanske är det dags för lite känslomässig semester, men känner jag mig själv rätt så är det bara en ursäkt för att slippa.

Det känslomässiga berget jag kommit fram till har att göra med mitt humör. Jag har ett jävla humör. Det har jag alltid haft. Jag får utbrott för ingenting, och bara öser min vrede över det som gjort mig arg, människa eller ting. Jag har ingen startsträcka utan från att ha varit till synes lugn så smäller det plötsligt bara. Utan förvarning för både mig och alla involverade. Jag vill verkligen inte vara sån, det är inte kul att vara en agressiv typ. Mitt humör förstör mycket för mig själv och bidrar till mitt dåliga självförtroende eftersom jag får ångest över hur jag betett mig. Sen att jag försöker kompensera genom att vara till lags in absurdum är ju bara som en dålig parodi. Svart eller vitt. Ilska eller underkastelse.

Man är det man gör, inte det man säger, tänker eller vill. Det jag gör ger mig ångest, jag är inte en sån person jag skulle vilja vara. Jag går runt och tror att en vacker dag ska jag bli den ideala person jag verkligen drömmer om att få vara, men det kommer aldrig att hända. Jag är den jag är, och jag måste titta på vad jag försöker dölja med mitt argsinta humör, för något är det. Sen är att acceptera sig själv för den man är också ett viktigt mål, men ack så svårt.

Jag hänger liksom i tomma intet just nu och därför blir det mer vardag än själ i bloggen nu.

Inte för äckelmagade

Höljd i anonymitet så tänker jag nu berätta om det jag tycker är pinsammast i mitt liv. När jag började på mitt nuvarande jobb var jag gravid i femte veckan eller något sånt. Till saken hör att när jag var gravid slutade mina tarmar i princip att funka, jag var jämt förstoppad och fes oavbrutet. Inte så där att man kunde dra iväg till toaletten och fisa lite, utan var femte minut var det akut - fisa nu eller sprängas... Jag smög runt på mitt nya jobb och släppte mig och trodde inte att någon märkte något. Det måste de ha gjort, för att jag inte märkte något berodde på att jag tappat luktsinnet. Det var egentligen riktiga mördarmökar jag gick runt och la av. Detta pågick i åtskilliga månader och på slutet hade jag havandeskapspenning så då kunde jag vara hemma och fisa istället. Hade jag inte varit ny hade jag nog kunnat säga som det var, men istället gled jag runt, ständigt omgiven av bajslukt, de måste trott att jag inte kunde torka mig ordentligt. Nu känner jag alla, men jag vet inte riktigt om jag ska ta upp det och hur skulle det gå till? I vilket samtal kan man smyga in "Apropå pruttar..." Nej det kommer nog inte gå, vi pratar inte om pruttar. Nåväl, någon gång så kommer tillfälle ges och jag ska försöka rentvå mig, eller åtminstone skingra de stinkande dimmorna kring min person. Jag har redan bestämt att jag ska berätta det hela som en anekdot trots att detta är något som är oerhört pinsamt för mig.

Lite bättre nu

Jag mår lite bättre nu. Men det ska gudarna veta att det är inte lätt att sugas ner i sitt nattsvartaste hål av dålig självkänsla. Jag vill kliva ut ur mitt skal, jag vill sätta gränser, jag vill säga stopp och jag blir så frustrerad över allt trassel man är intrasslad i när det kommer till de djupaste relationer man har. Där är det allra svårast att säga ifrån och det är de människor man älskar som reagerar starkast när man vill förändras. Frustrerande. Men jag har också rätt att leva utan att känna mig som en spänd fjäder hela tiden, jag ska kunna gå upprest och inte med käkarna hårt sammanpressade annars är det en jävligt poänglös existens, om den aldrig är på ens egna villkor.

pro bono

Jag går i terapi på en större mottgning här i stan, och när jag skulle betala i höstas sa min gubbe att jag bara skulle betala in t o m oktober. När jag kom nästa gång visade det sig att alla på mottagningen skulle jobba gratis i november och december. De får en pott från landstinget och pengarna räckte bara tills i oktober, sen fick de inget mer. Istället för att säga till klienterna att "sorry nu finns det inga pengar för dig förrän i januari", så valde allihop att jobba gratis, för sina klienters mentala hälsas skull. Hur coolt är inte det? Hur många människor skulle göra så? Jag är djupt tacksam för detta.

en annan blogg

Vuxet barn skriver idag om ett möte med sin mamma, jag känner igen mig något oerhört.
Min morsa har aldrig blivt vuxen och under mina tonår var jag mer mamma åt henne än hon åt mig. Jag kunde aldrig anförtro mig åt henne men hon berättade allt för mig, saker som jag absolut inte ville veta och sex och droger och gud vet allt.

Jag kämpar fortfarande med att sätta gränser för henne och det är så jävla svårt, jag vill ju ha henne i min närhet, och jag tror någonstans innerst inne att om jag ryter till så ska hon överge mig igen (för det har hon rent fysiskt gjort i nästan åtta år).

Så när jag läser Vuxet barn idag så är det som att läsa om sig själv, det är bara för mycket. En mamma borde veta var gränsen går, vad man berättar för sina barn och vad man spar till sina väninnor, men alla mammor är inte vuxna. Inte min i alla fall. Fast jag älskar henne ändå - min femtiofyraåriga elvaåring.

Tidigare inlägg Nyare inlägg