adrenalin

I maj är det ett år sedan vi sökte dagisplats i närheten av vår nya bostad. Ni som har förljt bloggen vet att man måste gå 20-25 minuter eller åka kollektivt för att komma till det dagis vi verkligen fick. Nu elva månader senare har vi blivit erbjudna en dagisplats i närheten. Jag tycker inte att det är OK, om efterfrågan är så stor i ett område måste man bygga fler paviljonger. I närheten av oss finns det bara smådagis med en eller två avdelningar. Bygg ut, bygg ut, bygg ut! Det föds bara fler och fler barn. Vi bor i ett område som byggdes i skiftet fyrtio-femtio-tal. Alltså börjar de gamla dö av och barnfamiljerna flytta in. Och eftersom kötiderna hit är 10-15 år för större lägenheter så är det verkligen frågan om att det är barnfamiljer som flyttar in. Man har byggt ut en del men inte i den här delen av vår förort. Vakna stockholms stad, vi behöver fler daghem! 2006 var ett rekordår, det har inte fötts så många barn i stockholm sedan strax efter kriget. Men vart ska dessa ungar placeras? Och nu när man måste ta ut 100% av föräldrapenningen för att slippa riskera sänkt a-kassa så går det inte att dra ut på tiden i väntan på lämplig placering.

Och storkillens dagisplacering? Han får vara kvar på dagiset en bit bort. Han trivs och vi är jättenöjda, skitsamma att man får åka kommunalt. Dessutom har det dagiset sammanlagt fem avdelningar varav två är småbarnsavdelningar så chansen är störst att vi kan få in lillplutten där med, i januari då rå, var det tänkt...Inget att oroa sig för nu egentligen.