sorgliga minnen

I ett av barnprogrammen idag var de hos veterinären. Sorgset konstaterade jag att de var på mottagningen där vi lät avliva min mans katt för fyra år sedan. I nästa klipp gick de in i ett mottagningsrum, då började tårarna rinna, för det var identiskt med rummet där vi fattade det svåra beslutet att låta det lilla kattskrället dö. Min man hade haft henne i över tio år och hon var väldigt sjuk, hon kissade blod och hade jätteont. Jag har alltid trott att det inte var så jobbigt för mig för jag bröt inte ihop på samma sätt som min man gjorde. Kanske reagerade jag så för att en stor del av min energi just då gick till att trösta min man. Dessutom hade hon varit sjuk så länge och ofta att det också var en sorts lättnad att låta henne gå, fast det hade jag jättemycket skuldkänslor för. Och uppenbarligen fanns det visst en hel del tårar i mig som ville ut också, de kom nu istället. Lilla katt-tjej. Vi har hennes aska kvar i en liten trälåda. Det kanske är dags att ge henne en grav på landet nu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback