adrenalin

Vi skulle ju till spankingfamiljen imorgon. Jag har inte träffat mamman sen i tisdags och storkillen är ju hemma idag, vi har inte deras nummer. Jag ringer i morse till dagis och ber en av fröknarna lämna mitt nummer till spankingmamman när hon lämnar sin dotter. Åhh så fint att ni umgås privat. säger fröken, Yeah right, det är inte frivilligt, det är för att jag inte vet hur man tackar nej. Nä det sa jag inte. Hur som helst, spankingmamman har fortfarande inte ringt. Jag pratade med min bästa vän i förrgår, hon förstod min situation på pricken, det finns inget du kunde gjort sa hon, nu kommer du bjuda igen om en månad och sedan bara längta tills ett år gått och de flyttar tillbaks till indien. Ja eller tills i juli och vi åker bort. Jag känner mig så ugly, men det var skönt att prata med någon som fattade precis hur jag kände och inte bara sa: Det blir nog roligt, eller: Det blir vad du gör det till. Jag vill inte hur ska något kunna bli vad jag gör de