adrenalin

Jag har ett jävla humör. Så har det alltid varit. Jag blir asförbannad skitfort och sen tappar jag alltsom oftast huvudet. Under en vecka förde jag ilskedagok. Det var nyttigt och jobbigt. Fast för första gången någonsin fick jag svart på vitt vad jag går igång på. Oftast blir jag förbannad när jag är stressad, speciellt om lillkillen skriker, om blodsockret är lågt, om jag har asbråttom. Minsta motgång i det läget och jag fullkomligt exploderar. Sparkar på dörrar, skriker och svär. Annars är nog de egna förväntningarna den stora skurken i dramat för mig. Jag förväntar mig att allt och alla ska bete sig exakt som jag vill och gör de inte det blir jag pissed. Storkillen ska gå uppför trapporna i det tempo jag tycker är bra, inte sjunga för full hals och helst öppna ytterdörren själv. Att jag har lågt blodsocker har absoluuuut inget med saken att göra. Jag förväntar mig att allt ska gå assmidigt när jag är stressad, att svetten inte ska spruta och att lillkillen inte ska tappa nappen varannan meter och vråla för full hals fast vi håller på att missa tåget. Att jag har höga förväntningar också på mig själv ingår också i det som gör mig så frustrerad och argsint. Att jag inte är helt nöjd med mitt liv bidrar. Alltså, jag har ett bra liv, fin man fina barn, bor bra osv. Men ändå är det massa saker som ligger och gnager. Jag är missnöjd med min personlighet och har massor av ångest kring det. Återigen mina egna krav som jag själv inte riktigt kan leva upp till. Hur sänker man kraven? Sen är det grejen med jobbet. Det känns så jobbigt att ha all den där skiten framför sig. Just idag känns det som att jag lever i ett skal och jag vill komma ut men jag vet inte hur man gör eller om jag ens vågar. Ilskan är ett försvar, jag vet inte riktigt vad jag försvarar längre bara.