adrenalin

I söndags fick jag en obehaglig uppenbarelse. Min mamma framstod i sitt allra sämsta ljus. Självupptagen, barnslig och jävligt jobbig. Trots att hon är nykter utvecklas hon inte ett dugg. Hon satt på sitt barnbarns sexårskalas och försökte överrösta alla genom att högt och ljudligt prata om sig själv, oavbrutet i två timmar. Det blev för mycket för mig. För några år sen sa jag till mig själv att det är OK, det här är priset jag får betala för att ha en relation med henne, att lyssna på hennes malande flera gånger i veckan, mellan 30 och 60 minuter varje gång (om det är per telefon dvs). Samt en gång i veckan stå inträngd i mitt lilla kök, med två ungar som hon fullständigt ignorerar för att hon har så fullt upp att snacka hål i mitt huvud medan jag försöker koncentrera mig på tre saker. Laga mat, hålla koll på lillkillen och lyssna på henne. Stäng av säger folk. Tyvärr saknar jag det filtret andra människor tycks ha, alla intryck kommer in i mitt huvud, med den följden att jag blir superstressad. Sen har hon mage att håna/skämta om mig inför andra för att jag blev arg den gången lilla killen hällde diskvatten i lasagnen. Och jag får stå och försvara mig. Istället för att tala om att jag har ordnat ett fantastiskt kalas blir jag hånad för att jag har låg(?) stresströskel. Idag skulle hon hämta stora killen, det betyder att hon hämtar honom, sätter sig i soffan med honom och tittar på tv, när jag kommer hem en timma senare med lillkillen så börjar malandet igen, hon förföljer mig från rum till rum och snackar och snackar och snackar. Igår brast något. Jag kände att jag står inte ut med detta just den här onsdagen. Min man ringde och ljög ihop något så jag slapp möta henne. Jag är trött på att vara hennes jävla sopsäck som hon ska ha och babbla med för att hon inte orkar med tystnaden. Spela musik kärringjävel. Hon vägrar hämta bägge barnen, inte ens idag som är min födelsedag och det hade suttit fint med lite barnvakt. Ja och där sitter hela förklaringen, jag står på sonens kalas och ser hur apskaftet gör sitt bästa för att stjäla showen precis som hon gjort med mina födelsedagar och mina jular hela mitt liv. Och jag är så jävla trött på det. Jag tror att jag läker, men det här såret lossnar det aldrig någon skorpa ifrån, varenda födelsedag är det samma drama, jag bryter ihop och är missnöjd med allt och gråter och står i. Hur kommer man vidare? Terapi har inte hjälpt, möten har inte hjälpt, massa kärlek har inte hjälpt. Jag tycker fanimej det blir värre och värre.