adrenalin

När man kommer upp ur tunnelbanan vid universitetet ligger det blommor i drivor vid bergsknallen där. Tonårsflickor står i klungor och gråter. Det är klottrat på berget, "Farväl Malin", "vi saknar dig 4-ever Malin". Hur Malin dog vet jag inte men sorgearbetet hos vännerna har pågått hela veckan, ända sen i lördags berättade en kollega som bor på Lappis. Det väcker minnen hos mig också. Min döda kompis hette Anna, hon blev bara 17 år. Själv var jag 16 den hösten hon kraschade som passagerare till någon full kille i en tjuvlånad bil. Han överlevde, hon dog. Då kom döden som en fullständig chock, när man är i sena åren känner man sig ju sällan dödlig. Kompisgänget sörjde henne länge, länge. Själv blev jag deprimerad och tapapde taget om skolan fullständigt. Men när jag går förbi bergsknallen är det någon annat som suger tag i mig. Sjutton. Det är min äldste son om bara elva år. Tiden går ju så fort. Hur tungt måste det inte vara att förlora ett barn. Att aldrig få se honom eller henne växa upp. Att aldrig få veta hur livet skulle blivit. Minnet av Anna har bleknat. Vi umgicks ju mest när jag var sju, åtta år. Sen blev hon den vildaste tjejen i min förort och umgänget mer sporadiskt. Tårarna när hon dog var inte tårar över henne. Även om jag trodde det då.