adrenalin

Jag drömde om henne i natt, hon låg i sjuksängen på ASIH, men hon var redig och kunde prata. Hon levde och ingen var ledsen. I det vakna har jag nog varit i någon slags chock. Vi har styrt upp mycket med praktiska saker, jag är glad att vi är tre, det måste vara för djävligt att göra allt ensam. Att plocka i hennes lägenhet känns bättre än jag trodde, terapeutiskt på något sätt. Men jag har inte fattat att hon är borta. När begravningen var beställd tänkte jag att jag måste ringa till mamma och berätta. Vi pratade ju i telefon varannan dag och det som drev mig till vansinne, att hon ringde och pratade oändligt länge, kommer jag sakna mest. Härom kvällen slog det mig, jag vill verkligen inte att hon ska vara död. Då kunde jag gråta ordentligt. Jag är glad över all empati jag mötts av överallt, jag trodde folk hade svårt att beklaga sorgen, svårt att tala om döden, men det är helt tvärtom, folk är fantastiska, fina och ömsinta!