adrenalin

Min mormor dog några år innan jag föddes, min farmor dog när pappa var liten. Jag saknade en mormor eller farmor väldigt mycket som barn, jag saknade också en äldre syster. En äldre syster fick jag faktiskt som femtonåring, men det tog åtskilliga år innan hon kom att kännas som en riktig syster, även om hon rent biologiskt varit det hela mitt liv. Hennes mamma, min pappas första fru, fick jag som tonåring mycket bra kontakt med. En varm relation som följt mig hela genom livet. Hon var gift med min pappa tio år innan jag föddes och fyllde hela 75 år i höstas. Jag träffade henne sist jag var i Köpenhamn, bara någon vecka innan hennes 75-årsdag. Hon har varit lite av den mormorsfigur jag saknat i mitt liv, och hon är mycket speciell. Idag kom ett mail från min syster, dåliga nyheter stod det och jag blev faktiskt arg för att hon mailade och inte ringde. Jag förstod förstås vad det skulle stå. Hennes mamma, min tant Åse ligger för döden. Ett snabbt förlopp, sista stadiet av lungcancer, har mått utmärkt fram tills för sex veckor sedan. Sånt är livet. Men man blir inte mindre ledsen för det. Jag är glad att jag insisterade på att vi skulle ses i höstas. Jag är glad för att hon mådde bra då. Och jag kommer sakna henne oerhört mycket.